Separationsångest

Jag börjar gräva i mig själv och tycker det är jobbigt. Följande hittade jag på http://www.sv.grupopedia.com/se/health/vad-ar-vuxen-separationsangest/ när maken hintade om att jag skulle ta itu med min separationsångest.

"Men, separationsångest är absolut inte någonting man bara känner som barn. Många vuxna kan också få ångest och må mycket dåligt när de måste skiljas från någon man tycker mycket om.

Det finns vuxna som kan ha svåra problem i en relation för att de inte klarar av när partnern reser bort även om det bara är en kortare vistelse. Separationsångesten yttrar sig som ångest och oro, man blir rädd att inte partnern ska komma tillbaka, eller att man ska bli lämnad. Detta kan ställa till stora problem i en relation, och ibland kan faktiskt själva separationsångesten och de reaktioner den framkallar vara orsaken till ett sprucket förhållande.

Att drabbas av separationsångest i vuxen ålder handlar ofta om en dålig självkänsla, och många gånger finns orsaken att hitta långt bak i tiden. Separationsångest kan ha sitt ursprung i tidig barndom, och då är det naturligtvis svårt att veta vad som egentligen hänt. Kanske man varit med om en separation som varit traumatisk för ett litet barn, men det behöver inte alls vara en separation som orsakar besvären i vuxen ålder. En otrygg barndom kan också göra att man lättare drabbas av separationsångest som vuxen, och då är det förstås självkänsla och brist på trygghet som gör att man är rädd att bli lämnad. Men, naturligtvis kan man inte alltid hitta orsaken till vuxen separationsångest i barndomens upplevelser. Den kan också ha grundlagts senare i livet."

Första reaktionen till maken var - va, jag har inte separationsångest! Fast det är ju jobbigt när maken ska iväg till Willys på kvällen och köpa glass. Det är jobbigt när han ska iväg till sin hobby. Det är extremt jobbigt när han är på kick-off. Det är jobbigt när lilleman lämnar mig (maken hämtar, förskola börjar osv). Redan när jag läste på om anknytning inför lilleman funderade jag på hur min egen anknytning egentligen funkat... det är väl bara att bita i det sura äpplet och konstatera att allt som funkat innan nu inte gör det, det finns liksom inte plats för att dölja sidor av sig själv när man har barn. Vi får jobba på det gemensamt lilleman och jag. "Mamma, du kan ringa om du känner dig ledsen." är lillemans sätt att dela bördan och jag spelar med. Oftast hörs vi inte, men jag tror att känslan av att det är ok att ringa mig gör det lättare för honom.

♥ mother mary