Det har ju inte hänt nåt bra det här året, utbrister jag teatralisk vid nyårsmiddagen till maken.
Har det inte gått framåt med lilleman? frågar maken.
Jo, det har det ju. Ibland blir man bara så himla trött att man inte orkar se det minsta lilla positiva. Det går framåt, det gör det. Och så backar det nåt enormt, tex vid lov då rutiner bryts, då börjar vi från början igen. Frågorna som kommer är bla om han ska sluta förskolan (say what?), aldrig får träffa sina kompisar mer (stackarn), måste börja skolan (det är han redan nu orolig för), inte ska få julklappar (jodu), att tomten ska vara en tjuv och ta paket istället för att lämna... Och inget sägs rakt ut. Nä då, agenterna mother och make (mest mother faktiskt) jobbar dygnet runt för att lägga pusslet till lilleman. Dessutom är han i denna förändringstid livrädd för att jag eller maken ska försvinna och vi är tillbaka på ruta ett med vårt lilla plåster. Fast vi tränar upp en superbra grej: så länge man håller ögonkontakt så kan det funka! Lilleman backar ut från mig och sitt rum ända bort till soffan där xyz befinner sig. Hämtar och rusar antingen tillbaka eller går hyfsat lugnt med ögonkontakt!
Utifrån ovanstående så känns ju lilleman helt oförberedd på sitt jullov. Jag undrar hur det skulle sett ut utan de ca 5 timmarna med förberedande samtal, teckningar och kalenderförklaringar. Hehe...
Jo, nog har det hänt saker under 2015. :-) Detta år ska jag träna ännu lite mer på att lyssna till mina känslor. Sen så ska jag även stressa mindre, för stressen är det som är värst för mig. Jag blir liksom inte mitt bästa jag då. Ähem.
♥ mother mary
Oj så ni kämpar. Jag förstår att det är tungt, och så förstår jag att er lilleman hamnade hos precis rätt föräldrar. Som kan lotsa honom framåt och genom orosbuskagen. Inte utan rispor, skavsår och egen rädsla. Men ni gör det. Heja! Och gott nytt!
SvaraRaderaFrån vän en bit upp i norr
Jo, nog hamnade han rätt, den fantastiska ungen! <3 Idag knäckte agent make att han var orolig för förskolan som börjar på fredag. Så skönt, för då kan vi prata om det (och ringa dit för att höra vilka små kompisar som kommer att vara där). Kram, mm
RaderaBra knäckt! En gång för flera år sen gick vi en halv vecka och förstod inte vad som var felet, tills den (otippat) otäcka filmen som visats hos en vän kom på tal. Och vips efter pratet föll all rädsla som givit personlighetsförändringarna. Kram, C
Radera:-) <3 Å, de små liven! Ja, när man väl kommit på vad det är det ju så självklart... Kram, mm
Radera