torsdag 9 juni 2016

Hjälpsamhet eller kritik

Ikväll sa en vän till mig att jag kanske borde fundera på hur lilleman kommer att tänka tillbaka på sin barndom och hur han kommer minnas mig. Att den bilden han (enligt henne som hon tolkat mig) har av mig som en person som sällan lämnar huset på kvällarna eller helgerna för att göra kul saker själv är rätt så deppig. Att det skulle gagna honom att se mig glatt skutta ut på olika aktiviteter.

Jag är ju själv lite orolig för att lilleman ska lida av att energinivån inte alltid är på topp så jag tog åt mig av rådet/kritiken och funderar nu. Att "glatt skuttande lämna huset" är en utopi, inte bara pga mig utan även pga lilleman. Det krävs förberedelser om jag ska "försvinna" på det viset. Och nu låter det kanske som svepskäl, men om jag vill skutta ut på promenad och lilleman vill vara hemma - fast med mig - då är situationen inte helt lätt. Måste nog dra det en vända hos vår kontaktperson. Ev kanske jag testar på lördag. Tydligt mål. Tydlig tidsrymd. Tydligt och tålmodigt förklarat budskap. Wish me luck.

Någon som har tips på korta och tydliga aktiviteter som lilleman inte känner sig "hotad" av? Ica? Återvinningen? Skogspromenad? Plocka blommor?

♥ mother mary

12 kommentarer:

  1. Jag är ju inte insatt, men jag förstår inte varför det är deppigt att du inte gör saker själv? Det är väl snarare fint och mysigt att kunna minnas att mamma fanns där för honom?
    Spontant tycker jag inte att du behöver krysta fram något som du inte själv egentligen vill. För övrigt skulle mina barn ha velat följa med på alla utflykterna du räknar upp, och blivit mycket förbryllade över varför de inte skulle få följa med :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vad skönt att höra din åsikt! Jag känner mig så förvirrad att jag inte vågar lita på magkänslan ibland. Jag tog nämligen rådet som kritik, det var maken som tyckte jag kunde se det som hjälp. ;-) Tror min vän tänker att det är deppigt med en mamma som gör stillasittande saker, hon är själv väldigt fysisk. Kram, mm

      Radera
  2. Hoppas och tror att lilleman kommer se tillbaka på sin barndom och minnas att sin mamma alltid fanns där för honom!
    Om du inte känner ett stort behov att skutta iväg på saker, tycker jag att du inte ska ändra på dig för att någon annan tycker det.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sandra, vad skönt att höra. Jag känner stort behov av att skutta med honom på utflykt, bak eller annat. Kram, mm

      Radera
  3. Om du själv tycker att du behöver komma ut för din skull, inte någon annans, så tycker jag du ska satsa på något som är positivt för dig (om det är möjligt).
    För mig skulle det vara vilstolen under hasselträdet med en humoristisk bok av Viveca Lärn, eller adoptionspodden med Pablos läkande röst. Fast allra bäst är förstås att få vara med barnen, tex läsa för dem ur en humoristisk bok av Viveca Lärn.

    Som någon tidigare skrivit, varför skulle det vara negativt för Lilleman med mamma hemma? AnnaK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det handlar nog om perspektiv för mig, att få lufta mig här och höra kloka åsikter. Inte bara i panik försöka göra nåt som är viktigt för någon annan. ;-)
      Idag testade jag att känna efter vad jag ville, kollade av med make och barn, och nu befinner jag mig i soffan med en bok. Sänkta krav... Nöjd familj! Kram, mm

      Radera
    2. Tack för poddtipset förresten, jag lyssnade igår på en podd som heter Sinnessjukt. Bra om psykisk ohälsa!

      Radera
  4. Spontant tänker jag att man inte ska analysera så mycket (som din vän gjorde) utan göra det som känns rätt för er familj. Det viktiga borde väl vara att försöka göra det som lilleman mår gott av nu. Om barnet behöver mycket gemenskap och närhet så ger man det. Dock om mamman eller pappan blir bjuden på något roligt man gärna vill göra eller en film går på bio man väldigt gärna vill se etc då prioriterar man sig själv vid enstaka tillfällen. Inget man behöver krysta fram tycker jag!
    Så tänker jag och så lever vi. Sen förstår jag att det blir annorlunda vid adoption men jag vill bara säga att du är en jätteklok mamma som hela tiden arbetar på att få honom trygg nu med trygg anknytning. Jag tycker inte du behöver bekymra dig med hans vuxna liv nu när du ger 100% för att barndomen ska bli fin.
    Kram!
    Ninne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu när jag fått tid att tänka tror jag att vännen helt enkelt inte kan se utanför sig själv riktigt. Hon mår jättebra av sina råd, jag måste göra på mitt sätt. ;-) Tack för stöd. Blir också så glad att du tycker jag är en klok mamma. Kramar, mm

      Radera
  5. Prova tänk såhär, vad vill jag? När min minsting var kring 1 år fick jag liknande "råd", jag och mannen hade barnvakt och alla sa att det kommer att bli jätte roligt att gå på festen vi var bjudna på. Tortyr. Jag saknade dottern och hade ångest över att vara borta från henne. Sedan frågade jag mej själv, vad vill jag, vad behöver jag för att få ny energi. Alla är olika! Jag vill helst att mannen tar barnen, vi har tre nu, och ex är ute med dem en stund så jag bara får slö-titta tv en stund, göra ingenting, HEMMA! Sån är jag! Men många tycks tro att jag är deprimerad när jag inte är ut och ränner. Sanningen är att sedan jag har börjat följa min egen inre röst mår jag bättre än någonsin! Jag tror att barnen får fina minnen från barndomen om mamma och pappa är lyckliga, oavsett hur man blir lycklig. Jag tror inte barnen tar skada av om man är hemma mycket eller borta mycket, bara man mår bra och är lycklig. Gör det som gör DEJ lycklig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, jag gillar också att vara hemma, det är det många som inte riktigt förstår. ;-) Håller faktiskt på med en lista över saker jag "vill", ibland hamnar man själv liksom sist i allt annat som behöver göras. Tack för råden! Kram, mm

      Radera
  6. Jag tror som dom övriga att det viktiga är att fundera ut vad som är bäst för en själv. Vi brukar resonera som så att ungarna snart flyttar hemifrån (tiden går så fort!) och strunta i såna som tycker att dom inte ska sova med föräldrarna etc etc. Att komma ut själv för lite egentid är en sak, men då ska det vara för att man själv vill det. Ungen kommer nog att minnas sin barndom med dej som helt fantastisk ändå! Själv har jag börjat gå på korta promenader, som ibland känns jääääääättelånga för en del av barnen... För att inte tala om hur skönt det är att göra som anonym ovan, sitta hemma ensam när maken tar med barnen ut nånstans!

    SvaraRadera