Ledsen

För länge sedan, när miss mary inte visste vad hon vet idag gick hon omkring och försökte vara alla till lags, göra alla glada (för det hade hon hört att hon var bra på) och självklart dölja det mörka hon kände inom sig. Hon lyckades mycket väl. Ingen anande något. Den andra terapeuten förstod. Då hade hon oavsiktligt lurat både en läkare och en psykolog att hon var helt problemfri. De såg inte bakom masken trots att miss mary berättade hur hon mådde.

Något miss mary lärde sig senare i livet var att hon inte alltid behöver vara 100 % glad. Det räcker och blir över med ca 40 %. Miss mary tvivlade, men testade och se där - ingen blev arg på henne för att hon inte var glad. Med sina 40 % var hon ändå oftast den gladaste.

Miss mary har nära till skratt. Och till gråt. Så har det alltid varit. Nu vet hon att hon är skörstark och det hjälper. Om hon har en dålig morgon så känns det  också alltid bättre när hon ser någon annan. Då kommer leendet automatiskt. Och så lurar hon sig själv att inombords bli lite gladare. Inte så att hon fejkar, men hon låtsas lite och livet blir lite lättare.

Detta förstår miss marys vänner. Även de flesta kollegor. När hon så i morse mötte en favoritkollega och pratade om humör mm kom därför följande som en chock.

Häromdagen kikade jag in i ovannämnda kollegas rum (som hon delar med H) för att säga att det var dags att släppa tangentbordet och gå hem. Jag var på bra humör, annars hade jag ju inte gjort det. Om jag inte misstänkt att kollegas behövde muntras upp, då hade jag nog gjort det ändå. Följande konversation uppstår i rummet sedan jag gått:
H: Jag är misstänksam mot såna där människor som alltid är glada. Miss mary är alltid så där glad.
Kollega: Miss mary är inte alls alltid glad.
H: Jo, det är hon visst.
Kollega: Nej, det är hon verkligen inte.
H: Jo, det är hon.

När miss mary hör detta i morse börjar underläppen att darra och ögonen att tåras. Hon avviker snabbt i "ett ärende" och kollegan fortsätter till kontoret.

Till saken hör att H minsann tagit miss marys glädje och kraft i anspråk. Flera gånger har hon kommit och pratat om sånt som miss mary inte vill höra. Miss mary har aldrig gillat henne utan tyckt att hon är falsk och läskig. Men miss mary försöker, för man kan missta sig. Och H har haft cancer och pratar med låg och försiktig röst. Nu vet miss mary att hon ska lita på magkänslan. Hon kommer noga se till att inte se glad ut nästa gång hon ser H och hon kommer definitivt inte att ge utrymme för H att prata av sig hos henne. Miss mary är ledsen. 

♥ miss mary