Hur man berättar för en ofrivilligt barnlös att man är gravid

Ja, det är ju inte så lätt. Min väninna C vävde ju in det i en passage om ett jobb hon sökt i mailet i veckan. Dubbel chock för mig som absolut inte väntat sig någonting sådant mitt i jobb-stycket. Aaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Vi sågs i helgen. Hon hade bula. Vecka 19. Hon är en skörstark person och mycket inkännande. Hon anspelade inte ens på magen förrän jag nästan med våld fört samtalet dit. Kära C!
Vi pratade om det där med att berätta och hon förklarade hur hon våndats och tänkt hur hon skulle göra det så smidigt för mig som möjligt. Hon ville berätta innan vi sågs så att inte vår träff förstördes för mig, att jag inte skulle sitta mitt i ledsamheten där och då. Jag sa att jag såg det fina i det hon gjort, garvade lite åt storyn hur chockad jag blev när det poppade upp mitt i jobbmailet och sa även att: DET FINNS INGET BRA SÄTT ATT BERÄTTA DET PÅ, allt får samma reaktion. I alla fall hos mig.

När någon berättar att de är gravida så gläds jag i ca en kvarts millisekund med den fina som berättar. Men sen kopplas tankarna på den blivande modern bort, fokus skiftar blixtsnabbt och jag blir till ett vulkanutbrott. Från djupet av mig (magen, kanske hjärttrakten) väller det upp en förtvivlan så  stark och stor att luften tar slut, bara kvidande blir kvar och gråten väller över mig. Detta förklarade jag för C och jag tror att jag ska säga det till några fler som hållit på och hyschat och smugit. Det är sann glädje jag känner, men sen kommer vulkanen och då har det inte med gravida vännen att göra, det är helt löskopplat från det! Att få höra det kanske gör det lättare för dem? 

♥ miss mary