Upp som en sol, ner som en pannkaka...

I fredags, efter en väldigt stressig vecka, så ramlade vi in på ACs föreläsning/öppna hus. Snabbt trycka i sig lussebulle och julmust, lyssna på föredrag, spana omkring sig efter kända ansikten (vi känner ju bara dem från kursen, ingen av dem var där) och andas. Två länder kunde man skicka till direkt, familjer med barn och landsansvariga var där för ev frågor. Från depp och misär gick vi under kvällen till hoppfullhet och glädje.  Nästa problem är att vi nu känner att vi vill adoptera från något av länderna och gråtandes (jag) sitter vi och skriver listor, pratar, googlar och mår dåligt igen. Mannen är snabbare än jag och tänker ringa och boka möte på måndag igen (måste få veta mer om sjukdomarna), jag börjar grina för varje barn jag ser på olika listor (och live) och svänger som en vindflöjel. Hur ska man välja när det enda man vill ha är ett barn???
Hur ska man veta? Båda länder blir säkert rätt och bra på sitt sätt, men som modern högpresterande människa söker jag det perfekta svaret, vagt medveten om att det kanske inte finns ett "rätt" svar.

Idag ska jag ta min hobby till en helt ny nivå. Solo på andra advents-julkonserten. För jag kommer växa av utmaningen. Det vet jag, trots den relativa paniken som bott i mig i flera veckor för detta solo. För jag kan inte sjunga, sades det när jag var yngre. Det sitter i. Men jag ska visa för mig själv att jag kan. Dessutom ska jag sjunga för någon annan som behöver det. So, Christ, give me a hand, will u?

♥ miss mary