Nu är det gjort. Och det med besked.

Mor och far kom idag. Härligt och efterlängtat, men inte alltid helt lätt. Bl a så visste jag att jag någon gång under julen måste ta samtalet om "slappna bara av så blir ni gravida". Första missade jag för jag blev så paff. Tydligen har två karaktärer i Downton abbey svårt att få barn. De går till läkare och säger att de är anxcious to have a baby. No, säger läkaren, anxcious is no good. Där slutar mamma berätta och upprepar bara det sista igen. Jag fattar noll. Någta sekunder senare trillar polletten ner.
Den andra kommer i tvsoffan. Vi pratar länder, jag öppnar upp och berättar och hon funderar och klurar. Känns bra. Sen säger hon att hon känner på sig att vi ska bli gravida och att det nog kommer när vi väl (and wait for it...) adopterat och släppt tanken och stressen. Mycket lugnt börjar jag återigen förklara våra fysiska handikapp, att vi såklart också hoppas, men att vi inte kan sätta vår barnlängtan till hopp utan måste handla. Nej, det funkade inte. Då sätter jag in det sista jag har, nämligen brutal ärlighet: det känns som ett hån för mig som ofrivilligt barnlös när du säger att det är avslappning det beror på. Eller stress. Det funkar inte att säga så till mig. Fast hon lägger in en passus om att det minsann tog henne och pappa ett tag (på grund av stress såklart) att göra min lillasyster (det är 18 mån mellan oss) så tar hon till slut till sig det jag sagt. Att jag lyckades hålla mig lugn hjälpte nog, och att vi sedan i somras byggt upp en starkare relation än innan. Jag har släppt ner garden lite, började med utomkvedshavandeskapet, och min förändring ger gensvar hos mina föräldrar, främst mor.
God jul då!
♥ miss mary