miss mary and the werewolf

Idag var sista dagen hos min sjukhuskurator som jag fick prata med efter utomkvedshavandeskapet. Efter att ha fått medgivandet, fått fin födelsedag, fått nuppa fritt (på min födelsedag var det exakt tre månader sen cellgiftssprutan), fått lusten tillbaka, känt luft under vingarna, börjat med en hobby, kikat på en ring (bara därför att jag skulle vilja ha en) så kändes det ok att åka till kuratorn i morse. Hon är väldigt klok. De brukar ju vara det. Idag siktade hon in sig på våra barndomar och vad som skett där. Hon gjorde t.o.m. en "par i terapi"-grej, jag fick prata med mig själv som liten. Hon känner programledaren/terapeuten och vi hade just pratat om att jag verkligen gillar programmen och att min man sitter och ser dem med mig.
Jag litar inte helt på mina egna känslor utan vill gärna att min man ska bekräfta dem. Eller någan annan, helst en terapeut. Då, men först då, är det ok att känna sig ledsen, arg, utmattad, förtvivlad mm. Nu ska jag prata lite med mig själv i dessa situationer, acceptera hur det känns, och bejaka den lilla marys känslor. Jag ska lita på mig. Jag blir uppspelt bara av att tänka på kommande samtal med mitt lilla jag. Mamma-träning liksom. 

♥ miss mary