Jamen, va fan?!

Borde väl inte vara så förvånad egentligen. Efter veckans glada turbulens och gårdagens eufori. Mannen ringde alla våra organisationer och pratade. Det kom fram att vi kanske kan få ett syskonpar inom 1,5 år. Rusig lycka inombords. Och som alltid vet jag att jag borde ta det lugnt för annars blir det som idag eftersom jag - som jag nu vet - är en skörstark person. Trött ända in i märgen, svårt att ta sig fram för kroppen lyder inte. Känslor som liknar depression. Dock gör det gör mig inte lika rädd som vanligt, jag tog det i min takt till jobbet och tänker ta det lilla lugna här idag. Ett steg i taget.

Ändå blir jag så frusterad, se rubriken.

Och för att avsluta med något positivt så gick jag till en garnaffär igår. Myyyyysigt. Kom hem och gjorde klart det utlovade hårbandet till guddottern och började på en mössa. Mössan blir självklart randig.

♥ miss mary