miss mary and the gospel that started it

Sitter och känner mig missmodig. Jag har ringt till körledaren för gospelkören och hon ringer inte tillbaka. Jag vågar inte gå dit ikväll utan att ha kollat vad det innebär först. Till synes en småsak, jag kan ju ringa hela veckan och gå dit nästa tisdag, eller? Men melankolin lägger sig som en blöt filt över mig och drar igång allsköns andra känslor. Jag vill inte ens skriva ner allt som dras igång. Tänker på boken jag läste om "skörstarka" personer. Där är en sådan reaktion inte ett dugg märklig och jag kan vila lite i det. MEN just nu vill jag ändå våga och orka knata dit till den moderna kyrkan och sjunga gospel. Och motsatsen i det gör mig såklart ännu mindre och darrigare.

.....trumvirvel för den Jobbiga tanken som alltid gör storartad och ovälkommen entré till slut: "hade jag haft barn hade det inte varit något problem". Hmm. Stämmer det?
Om jag/miss mary ska tillåta mig att svara på den tanken borde det bli något i stil med att "Du är den du är, din personlighet ändras inte för att du har ett barn."
Jobbiga tanken: "Fast jag hade inte varit lika förtvivlad och ledsen och grundhumöret hade varit stabilare. Faktiskt."
miss mary: "Nå, det är kanske sant. Men du kommer alltid att vara samma skörstarka person och reagera på saker på ditt skörstarka sätt. Du är bra!"
Jobbiga tanken: "Sluta jiddra, du är tjock och misslyckad."
miss mary: "Va!? Har det verkligen med saken att göra att jag är kurvig?"
Jobbiga tanken: "Nä, kanske inte. Förlåt. Men var inte en sån mes. Äsch då, förlåt igen. Jag kan vara lite burdus, jag ska försöka behandla mig som jag behandlar mina vänner."
miss mary: "Jag förlåter dig och jag ska hjälpa dig försöka! Är vi överens om att vi går hem, virkar lite, myser med mannen i vårt liv och vågar oss till gospel-kören nästa vecka?"
Jobbiga tanken: "Okej då."
miss mary: "Bra!" 

♥ miss mary