Jo, så där. Helt ok.
För en gångs skull parade jag inte det jag ska med ett stort smile, jag vill ju vanligtvis inte göra folk obekväma, le kvinna! Nä, nu var jag lite neutral. Tänkte jag skulle testa. Testa att inte släta över allt, att inte lägga energi på att smila upp mig. Det blev skrattretande. Personen som frågade började skruva på sig och gick väldigt fort. Så himla konstigt. Jag satt lite paff och tänkte.
På jobbet ska man kanske inte dela allt det svåra. Det gör jag inte heller. Men man måste väl för fanken inte må jättetoppenbra hela tiden?
Nästa kollega. Skam den som ger sig. Jag testade nytt upplägg. Jo, helgen var bra. Men vi har en familjemedlem som inte tål rutinändringar så bra så det var lite jobbigt. Men annars så var det ok. Hon gick inte. Hon pratade vidare. Hon hade varit på tre fester i fredags, en i lördags och druckit vin igår. Och här stod hon lite rufsig och satte sig in i sin ca 20 år äldre kollegas separationsångest-helg. jag blev varm i hjärtat.
Lilleman är fantastisk. Jag försöker leva i nuet. Han vet att jag är borta en kväll i veckan och den våndas han över. Med allt jag läst om trauma så kan man nöta bort det onda och ersätta det med gott. Vi fortsätter nöta. Mamma kommer tillbaka. Varje gång. Ipaden har en film (starring mother mary och badleksakerna) som han kan kika på. Det är mycket man övervinner för att vara den bästa mamman för sitt barn. Jag drar gränsen vid att skypa från yogan.... (här vill jag infoga en "skratta så jag gråter-emoji")
♥ mother mary
Du gör det så himla bra o är så fin så jag blir alldeles rörd ibland. Ska bli så vansinnigt roligt att äntligen få träffa dig igen snart <3
SvaraRaderaVisst är det märkligt det där, hur många som faktiskt inte vill veta men frågar ändå. Beroende på vem det är så anpassar jag också svaren, fast jag kanske egentligen inte vill eller borde. Men ibland orkar man inte vara ärlig. Ibland försöker jag hitta ett mellanläge. Är ärlig men med en satirisk eller humoristisk ton så att det framgår att det kanske inte är så jävla bra alla gånger men ändå kanske lättare att bemöta samtidigt som det kan ge mig själv lite distans . Men tacksam för de vänner man kan vara ärlig med utan att behöva fundera på hur det låter eller tolkas.
Kram på dig fina M <3
Kram på dig med! Ja, det är lite klurigt det där. Igår gick jag tidigare från jobbet med datorn hårt tryckt mot bröstet. Min chef undrade lite och vi pratade en stund. Hen ställde så frågan: "tycker du att det känns utsiktslöst?" a propos lillemans traumaproblem. Där och då kunde jag välja. Jag valde att vara ärligt och svalde hjälpligt gråten och sa, ja, det känns väldigt jobbigt ibland. Men det har ju blivit så mycket bättre. Känns rätt att vara ärlig, lite har jag ju berättat, men vill inte att det ska bli nån snackis...
RaderaKram, mm