Jag kommer framåt. Med stormsteg skulle jag kunna säga. Remisser skickas, förfrågningar görs. Allt är väl utrett och klart om ett år. Om jag ens får bli utredd. Jag tillhör ju tydligen de högfungerandes skara, de som kommer i vettiga kläder (terapeutens ord), har jobb, boende och ok ekonomi och trots det ett enormt högt lidande (terapeutens ord igen).
I ett försök att nysta lite mer i min barndom har jag närmat mig mina föräldrar med frågor. På darriga ben. Svaren är fantastiska i sin enkelhet och nästan helt utan analys. "Kanske skulle vi pratat lite mer om känslor? Kanske fick du medla lite mycket i bråk? Kanske du borde åka på retreat? Med säkerhet valde du fel utbildning och är nu olycklig på ditt jobb. Vi stöttar dig och älskar dig." Jag läser med förvåning deras brev. Mammas text normal, pappas text kursiv. Så att jag kan hålla isär vad de svarar. Ja, för det skulle verkligen varit otroligt svårt annars. (ironi)
En vän får också några frågor. Och jag är tacksam över att hon tar sig tid att svara och minnas. En del hade jag glömt, på riktigt förträngt. Det bubblar ur mig i terapin tillsammans med allt från mina föräldrar plus massa annat som jag absolut inte hade tänkt berätta. På inga villkor. Terapeuten ser lite matt ut. Oj, det var mycket nytt. Förlåt säger jag.
♥ mother mary
?
SvaraRaderaHär tappade du mig. Kan du vara lite mer tydlig?
/H
Jag hänger inte heller riktigt med, men är glad för det som går framåt. Fick inte klart för mig om du var nöjd med föräldrasvaren eller ej, och vilken diagnos som är på gång, men det spelar inte så stor roll. Jag är med och önskar dig läkedom och ljus. Oavsett.
SvaraRaderaSpelar inte så stor roll för mig alltså. Men stor för dig. <3
Radera