Att vara lik

Nu börjar det.

Lilleman: Vet ni (till mig och maken), E på förskolan, han är lik sin familj!
mother mary: Jaha, hur tänker du då? Menar du på kläder eller färg på huden kanske?
L: Ja och i ansiktet. De ser ut som varandra.
mm: Det är för att E kommit ur sin mammas mage. Du är nog lik din födelsemamma… jag tror att ni kanske har samma hårfärg och samma fina mörka ögon.
L: Men… jag vet!
mm: Vad då?
L: Jag kan klä ut mig så jag blir lik er.
(mother mary gråter inombords.)
mm: Det är en bra idé, men det kan vara svårt att bli lik på samma sätt som E är lik sina föräldrar. Vi i vår familj är ju lika fast på andra sätt.
L: Vad har du för ögonfärg pappa?
(de tittar och jämför, Lilleman lämnar bordet, vi tittar oroligt på varandra, han återkommer)

L: Men sen då? Hur är vi lika?
mm+make: Ja, vi skrattar ju åt samma saker. Tycker om likadana saker. Klär oss ibland i likadana saker, vi blir liksom lite lika för vi hör ihop som familj...

I morse hade jag radat upp lillemans badleksaker i badrummet och ordnat dem efter färg. Rosa flodhästen stod med rosa Nezerilflaskan, gröna penntrollet hängde med gröna nagelborsten och gröna krabban och gröna badankan osv.
Vad gör de? undrar Lilleman.
mm: De har varit uppe hela natten och pratat om det vi pratade om igår kväll. Det där om hur man kan höra ihop och vara familj fast man inte liknar varandra.
Lilleman funderar och vi pratar vilka som skulle kunna vara vi och vi känner oss nog rätt nöjda allihopa.
Efter en lång stund pekar han på den bruna badankan och den gröna badankan och säger: De är lika fast ändå inte.

mother mary gråter inombords igen. Han är en liten tänkare, precis som jag. Jag önskar att hans födelseföräldrar kunde ta del av glädjen han ger oss. Jag önskar att världen vore en plats utan krig och brott, där adoption inte skulle behövas (eller i alla fall gå lagligt till och skötas på barnets villkor), där sjukvård var gratis och där vi alla skulle acceptera varandra. (Vi kan väl backa till Adam och Eva och göra om och göra rätt, va?!))

♥ mother mary