I går kväll vaknade lilleman feberhet och grät hysteriskt att han inte ville flytta. Han ville bo kvar med mamma! Ja, separationstankarna är aldrig långt borta. Lilleman kommer nog bo här tills han är 47 år.
Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.
Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.
För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.
Samla tankarna var det ja. ;-)
♥ mother mary
Oj. Idag fulgrät jag på kontoret för att jag var så frustrerad och stressad och pressad. Önskar att jag kunde bli arg, förbannad och skälla på allt och alla. Istället så blir jag ledsen.
SvaraRaderaOm någon har någon metod, något lästips, någon erfarenhet så tjoa till. Jag vill inte vara så jävla mesig/kvinnlig/oprofessionell. Hjälp!
Det bästa tipset (som ju är svårt att lyda själv) är att inte utsätta sig för alltför många triggande situationer, att andas innan man svarar (i bästa fall) samt att fundera på om det är värt striden. Sen är det mycket lugnare för mig sen jag började andas. Gå på toa minst en gång i timmen och gör en kort andningsövning. Och till sist - ha alltid sminket redo för att pudra över fulgråten.
RaderaHar du föresten koll på härskarteknikerna?
Kram, mm
Inget jättebra tips kanske men det kan ju vara värt att att fundera ut ett allmänt fungerande svar som:
SvaraRaderaNu tycker jag att det räcker
Nu känner jag mig orättvist behandlad
Det passar inte att diskutera det här just nu
Använd kroppsspråket; rak i ryggen, ett halvt steg fram, brösta upp och en stoppande hand.
Usch vad sånt här är svårt - har fulgråtit många gånger på jobbet, känt mig utan existensberättigande osv. Aldrig mer!
Utöver det jag sa ovan kan jag ibland fråga tillbaka "Ursäkta vad sa du?" eller "Hur menar du då?". Då får man lite andrum, för att gå ut i attack tar så på krafterna. Fast det gör ju iofs känslan av att kämpa för existensberättigande också. Kram!
RaderaNi som vill får gärna dela situationer där ni känt att ni vänt något jobbigt till en slags seger, bra pepp för alla!
RaderaJag brukar ladda för möte med en speciellt jobbig person genom att smila upp mig, gå in och leda samtalet och sen stega iväg innan den andre fått så mycket mer än det ärendet gäller sagt! Hepp!
jobbigt med otrevliga personer, och svårt att inte ta åt sig, men jag brukar trösta mej med att det att jag blir ledsen visar att jag är empatisk och en fungerande person! Gick man omkring och blev förolämpad och aldrig tog åt sig så vad är man då? Måtta med allt såklart, och bättre att inte ta åt sig av sånt som är andras problem, men svårt att låta bli hela tiden ifall man nu är en någorlunda vettig person vilket du ju är! kram på dej, hoppas du slipper fler såna där situationer
SvaraRadera