miss mary and the mistake of the day

Ja, man tror ju att om man lägger upp foto på mannen + annans bebis på fejan är det bara jättegulligt. Särskilt om man taggar föräldrarna. Nä, ok. Två grattis. Snabbt bort med fotot igen. Grattisarna kom från folk jag inte träffat på väldigt länge, men ändå... hade det varit min baby had jag väl inte taggat två andra människor?! Suck!

Adoptionskursen går framåt. Grinade inte denna gång. Men tungt. Och väldigt väldigt bra. Underbar kursledare som gör det lilla (stora) extra.

Efter tips (vägledning, terapi, prat med reflexologen) jobbar jag hårt på att inte låta framtidens sorg dra ner mig. När jag ser en baby vill jag bara gråta, men det är rädsla för att jag i framtidens kanske inte ska få en egen. Lösningen är att se känslan, vara lite ledsen och sedan tala om för mig själv att jag inte behöver vara ledsen, för det är inte alls säkert att jag inte ska få en egen. Så det så. Så nu blir jag en crazy-pratar-med-mig-själv-kvinna... tack för det tipset reflexologen! ;-)

Annat som hänt är jag vågat stå upp lite för mig själv mot pucko-kollega. Go Mary!!! 

♥ miss mary

Tillägg:
Så här skrev jag till babyns mamma efter att ha berättat om dagens misstag. Känns bra. Hoppas att hon tycker det är ok.
"En fråga: tycker du det är jobbigt att hänga med mig nu? Jag vet ju att jag biter ihop lite, och det känns egentligen inte så bra att jag gör det, men jag vill verkligen verkligen inte att du ska tro att jag missunnar dig pyret. För det gör jag inte!!!!! Och jag tror inte du tror det. Men jag nojar (nähä) och vill verkligen vara tydlig. Och jag är inte ens svartsjuk. Faktiskt. Kanske lite, men tycker mest bara att livet är orättvist och vill inte att mina eventuella vibbar av sammanbitenhet ska misstolkas."