Olika fack

Jag önskar att jag kunde säga att oro och ängslan inte är närvarande just nu, men det är de. Den ofattbara lyckokänslan över att ha "fått" lilleman ligger i ett fack, oro och ängslan i facket bredvid. När vi väl har honom kanske fackens väggar blir svagare och blandas.

Just nu gör fack 1 (lyckan) att jag ler mer, känner mig förväntansfull och sitter och pratar med lillemans foto i mobilen. Fack 2 (oro och ängslan) ger mig ångest och gör att jag grubblar över hur jag ska lösa allting. Mest är jag orolig för att han inte ska bli tillräckligt förvarnad om oss och att vi inte ska hitta massa foton på hans barnhem. (Vilket i sin tur ska göra honom deprimerad och suicidal.)

Jag har även upptäckt en sida hos en del vänner/bekanta/kollegor som är lite speciell. Vissa har ett sätt att tala om för mig hur det kommer att bli som gör att jag får en klump i magen och myror i benen. Här kommer några exempel:
Ni behöver inte fixa hans rum nu, det kommer finnas tid till det när han är hemma. Han kommer prata inom ett par månader, det gör alla barn. Han kommer bara att vilja leka med bilar, så ni ska inte köpa dockor. Ni kanske inte ska dalta med honom så mycket, risken är att han blir bortskämd. Ni måste sätta fasta regler. Barn sover bäst i egen säng. Han måste ju lära sig svenska om han ska bo i Sverige. Bärsjal behöver ni inte, han är för stor, lita på mig. Man måste skapa egentid, annars funkar inget. Biologiska föräldrar är faktiskt också oroliga över allt det där och det löser sig ju.

Kankse är lite känslig nu. Har fått dela många adoptionshistorier och inte alla är bra. Och jag (vi) förbereder oss ju så mycket vi kan därför att vi vet att det inte alltid löser sig. Man måste faktiskt jobba hårt. Ibland, inte alltid. I fack 3 lägger jag förväntan med lite oro och mycket lycka - ett blandfack!

 ♥ miss mary