"Du kommer snart att bli gravid..."

Men vad är det med folk? Hög som låg, nära vän, granne eller bekant. Alla tycker de att det är ok att komma med denna floskel. Senast för en stund sen av min favoritkollega och jag orkade inte säga något. Bytte bara ämne och andades.

Var hos reflexologen förra veckan och det var så skönt både med behandling och att få prata lite. Hon peppade ytterligare att vi skulle lita på vår magkänsla och ta tid på oss som trio innan vi möter massa andra. På min darriga fråga om vi inte skulle känna oss som bovar när vi kommer till Arlanda och alla andra möts av familjer, ballonger mm så sa hon bara: "Ni är de som tar det bästa beslutet för er son!" Så ljuvligt att höra. Jag lugnade ner mig ordenligt efter mitt möte med henne.

Jag kan förresten fylla på med några kommentarer från (håll i er) mina allra bästa vänner: "Ja, men du kommer att längta så efter egentid snart, det är så sjukt jobbigt, det kommer inte bli annorlunda för dig, du kommer också känna att du vill kasta ut honom genom fönstret någon dag." (Chockad tystnad från mig. Kan jag inte få leva lite i min drömbubbla, jag VET att det kommer bli tufft och jag längtar ju efter det. Hela kitet. Fick inte ur mig ett pip ens så överraskad blev jag.) "Men du ska veta att du verkligen inte behöver skämmas för det, det är helt normalt och jag finns här för dig." Nästa vän säger vänligt när jag berättat om anknytning och isolering för lilla kärnfamiljen: "Ta inte i för mycket så att du skjuter bort folk. De där teorierna är ju inte allt, jag har hört...." Jag känner mig grymt missförstådd, obekräftad och allmänt ledsen under hela vår samvaro, förstår inte alls vad som händer... Är jag superkänslig? Varför kan de inte bara bekräfta mig? Till råga på allt så kommer det fram att min ena vän är gravid. Där på restaurangen, pang. Jag håller tillbaka mina känslor för allt jag är värd. Det är hennes stund. När jag kommer hem så bryter jag ihop och grinar hela natten. Som tur var lider jag av pollenallergi så det är lätt att vifta undan ett svullet och rödmosigt ansikte på jobbet idag.

Hur många människor varnar alla gravida om hur hemskt livet som småbarnsförälder kommer att bli? Att det är de värsta åren då flest skiljer sig? Att man inte får sova, att ungen kommer vara förfärlig i trotsåldern och att man bara vill sälja den på blocket ibland? Är jag för öppen? Ska jag inte prata om det? Känner sig folk hotade på något sätt? Är jag för känslig? Jag är ju så glad och förväntansfull och vill dela min glädje. Ska nog försöka hålla det för mig själv lite mer, förutom här på bloggen och hemma tror jag.

Lilleman, snart kommer vi!!! :-D Mamma och pappa har fixat ditt rum i helgen! Trehjuling och dockvagn väntar! Och två öppna famnar!

♥ miss mary

Tillägg: Ska inte glömma alla de som inte kommer med kommentarer jag inte tar illa vid mig av. De är många de  med! Alldeles nyss en kollega som frågade så fint.