miss mary and the silence

Testade i helgen något annorlunda. Jag satt och lyssnade i en diskussion medans mitt inre skrek.
Det hela utspelades på en fest i ett tyst kök. Två män och två kvinnor. Till de två männens försvar hade de nog tagit en drink båda två. Det kommer igång en diskussion om att den ene mannen tycker det är jobbigt med barn. Han har små barn (2 och 5 år). Inget är bra, allt är hemskt, relationen blir lidande, tiden är knapp, de är mest jobbiga hela tiden. Ja, ca 95 % är det skit att ha barn. Den andre mannen (12 och 15 år) håller med. Det kommer inte att bli bättre heller. Nä, helt otroligt jobbigt är det. Kan inte prata med dem, det är så man vill lappa till dem. Och så fortsätter de att mala på...
Jag sitter tyst. Min kompis som vet om min sits är tyst. I många andra situationer där jag tycker något är orättvist, korkat, taskigt, fel... väntar jag två sekunder innan jag är mitt uppe i den för att försvara den svaga. Nu tänkte jag: jag avvaktar och ser vad som händer. Jag har ju inga barn. De är inte nyktra. Jag är känslig och orkar inte må dåligt.
Jag lämnar till slut köket med kommentaren att de får ta och rycka upp sig, livet är inte över för att man har barn. Bakom mig hör jag vaga protester...
Morgonen därpå tar min kompis upp saken vid fullt frukostbord - hon säger sig vara överraskad att jag var tyst i diskussionen mellan de två männen. Jag svarar kallt med att vissa inte borde ha barn och att om ens barn uppför sig illa är det mest föräldrarnas fel (hårddrog lite här eftersom det i båda fallen är solklart att just det här ungarna har taskiga förebilder). En kvinna vid bordet svarar med att hon också tyckte att hon hade full koll på barnuppfostran innan hon fick egna. Jaha. Jag var tyst resten av frukosten.
Det som gör mig så ledsen är att det 1) finns så många idioter och så många stackars barn och 2) att hela den dumma diskussionen faktiskt fick mig att tänka "men tänk om det är så hemskt? tänk om alla andra bara låtsas och de säger sanningen i en stund av fylla?"

♥ miss mary