Det tar tid

Nu har det gått lite drygt två år sen vi blev familj. När det kändes jobbigt i början klamrade jag mig fast vid att många sa "ge det ett år". Och visst blev det lättare. Lite.
Häromdagen kom jag på mig att tänka, att nu, NU börjar det bli lite lättare. Om jag inte var deprimerad så skulle det nog till och med kännas ännu lättare. Fast inte om man jämför med många andra familjer såklart. Familjer där föräldrarna får och kan ha barnvakt, kan gå ut med sina vänner (var för sig) utan att det blir för mycket ståhej och där vardagen inte inbegriper timmar med extrafix för SN.

Alla familjer har sina problem. Jag vet. Det hindrar inte mig från att reflektera över att vi har lite extra på vår tallrik. Och möjligen ibland känna mig bitter. Då tänker jag att det känns skönt att vi med lätthet fick stöd från FK för allt merarbete vi har med lillemans SN. Det är inte som vi hittar på. Sen skulle det ju vara toppen om man fick ett intyg på trauma och adoption också.

Jag fortsätter att prata om det jobbiga med adoption med dem som jag vill prata om det med. De adoptivföräldrar som jag möter som bara är i början på sin resa och har funderingar till exempel. Eller de som tycker vi överdriver. Vänner, familj, terapeuter och någon enstaka kollega. Jag har blivit tuffare, backar inte en sekund när det börjar antydas att lilleman skulle manipulera* oss, är bortskämd eller att vi är mesiga.

Jag tycker det är extra viktigt att vi som adopterat är ärliga med vår resa. Självklart finns det solskenshistorier i mängder, och det är underbart. Att vi som har/haft det lite tuffare vågar berätta och dela med oss är betydelsefullt, det förbereder kommande adoptivföräldrar, det gör att åsikten "det hjälper med kärlek" kanske får lite mer nyans. Det hjälper våra barn. För det hjälper faktiskt inte alltid med bara kärlek och det är orättvist både mot barnen och föräldrarna att säga så.

Många vuxna adopterade blir idag dissade med inställningen att de är bittra och gnälliga. Det är så himla orättvist! De blev säkert älskade, men blev de lyssnade på? Fick de veta om sin adoption? Fick de stöd i sina funderingar och fick de hjälp att få ordning på tankarna? Blev de lyssnade på i sin sorg efter sina biologiska föräldrar?

Det tar tid. Men det blir bättre. Vi tittar på lillemans synliga ärr och ser att de bleknar. Låt oss hoppas att de andra såren i hans (och alla adoptivbarns) inre får det de behöver för att kunna läka och blekas.

♥ mother mary

*självklart gör han det med, han är ju ett barn. vore ju konstigt om han inte skulle försöka manipulera sig till mer godis, en till film eller att slippa sin medicin. men han manipulerar inte sin skräck. den som ingen (nästan) utom vi får se.