Det är ju lite typiskt att jag tillåter mig att drabbas, översköljas, förlamas av känslor. För till viss del är det ett tillåtande och jag sitter och funderar på varför en viss persons handlingar (rapport från oanande släkting om den släkting som valt att bryta med mig) ska lamslå mig, få mig att gråta, knyta mig av ångest och slunga in mig i en spiral av ömkan. Det är väl också därför jag sitter kvar i soffan och funderar, tänker att jag ska känna känslan, men inte dras med utan rida ut känslovågen och sen sätta tillbaka personen och tillhörande tankar i hörnet där hen vistas för tillfället. Hen har gjort nog med sitt beteende, inte ska jag tillåta att fler dagar blir fördärvade? Det hjälper inte vårt förhållande att jag sitter och slösar bort min tid på att älta detta. Hmm, ja just det, vi har ju inget förhållande, det var ju så det var...
♥ mother mary
Jag hittar inte ord. Önskar vi setts idag! <3
SvaraRadera<3 Då hade du bara blivit förkylnings- och hostsmittad! ;-) Kram!
Raderajobbigt, hemskt, önskar att du inte behövde ha det sådär... Och på en plan förstår jag lite hur du har det, och just det där hur det hugger i hjärtat när folk som inte vet säger saker som dom inte vet vilka känslor som väcks... och sen tar det evigheter innan det slutar att kännas. Vilket jag visste att det skulle göra då när det hände, och jag tänkte då (för två år sen när jag var med om lite liknande) att jag önskar jag kan snabbspola fram till dit då det inte längre gör ont. Har väl tagit runt två år, men nu börjar det gå bättre faktiskt, men det gick liksom inte att snabbspola hur mycket jag än ville - jag skulle igenom alla dom där ångestdagarna, varenda en av dom först.
SvaraRaderakram jättemycket!
Hmm, misstänkte väl det, att jag måste ta mig igenom alla stadier. ;-) Det suger fett och eftersom jag ju ändå hoppas att kunna ha en relation med hen någongång i framtiden undrar jag hur i hela friden jag ska tackla detta. Ett första steg är nog att inte själv efterfråga information från andra släktingar, även om det är lättare sagt än gjort. Kramar!!!
Raderaja, "#&%& vad svårt det är att låta bli att efterfråga information! vet du, det väcker så mycket känslor hos mej, din text - sånt som jag försöker trycka undan så mycket jag bara kan. Just därför att man vill ju liksom inte helt ge upp hoppet heller, så hur i hela fridens dar skall man tackla det? tror jag skrev åt dej nåt tag att jag skrev ett långt brev till hen, som jag sen inte skickade, men visade åt mina parenteser, och efter det var det som om nåt släppte i mej. Jag fick liksom ut dom där värsta känslorna när jag skrev exakt hur det var jag kände. Sånt som hen inte behövde få höra, för jag vill ju ha en relation i framtiden, men som jag behövde få säga. Det ligger fortf kvar på datorn nånstans, bortgömt i en folder långt ner.
Raderakram jättemycket igen till dej, vännen!
Och kramar till dig också!!
RaderaMäh! Vad hände med min kommentar från igår?
SvaraRaderaJag skrev förmodligen något fantastiskt klokt och initierat. Eller inte. ;-) Minns inte, men liksom du och Ninette skulle jag ha behövt gå genom det som skett igen och igen. Kram
Förmodligen! ;-) Ja, vi kanske borde bilda en stödgrupp? Vissa saker är man helt enkelt inte förberedd på. De flesta saker känns det som nu när jag skrivit meningen... Kramar!
Radera