miss mary is still happy, but also very sad

Så, efter några dagar med väääldigt nära till tårarna och den oändliga orättvisan i att jag inte fick någon baby, men att det lyckades för min vän, har jag hämtat mig något. Fortfarande otroligt ledsen (överväldigande ledsamhet som bara väller upp) och utan psykofarmaka.
Utan psykofarmakan känner jag mig som när jag var tonåring. Ingen riktig koll, dåligt självförtroende och malande tankar...just nu undrar tex om jag förolämpade en manlig ("jag är så väldigt viktig och min åsikt är den enda rätta, när du säger nåt markerar jag med att inte replikera, inte titta på dig och med att byta ämne") kollega vid lunchen? Han var lite otrevlig till slut faktiskt. Jag gick. De tankarna slipper man med psykofarmaka. Vem sa vad? Vems fel? Vad tycker andra om mig? Hade jag fel? Allt blir så stort och djupt och alldeles för djävligt krångligt.
Men, men... om det ger mig en ökad chans till barn så får jag väl må ännu sämre under tiden än jag skulle gjort med tabletterna. Värst är nog "loopen", samma tanke som snurrar och inte slutar vad jag än gör. Förstår de riktigt galna som kör huvudet i betongen. Undrar om en marmorpelare funkar... ;-) 

♥ miss mary