Ja, då var det dags. Dags att bli uppringd för att lilleman betett sig olämpligt på kalas. Jag vet ju att han är frispråkig, nyfiken och gärna vill kolla vad andra tycker, men ändå så jobbigt.
"Men det har jag lärt mig i skolan, mamma."
Nä, skulle inte tro det. Eller iofs, han menar väl av sina små klasskompisar. Håhåjaja, klart man är nyfiken på snoppar & snippor, men det är ju privat. Lesson learned, hoppas jag. I alla fall för den här gången.
♥ mother mary
söndag 14 oktober 2018
söndag 3 juni 2018
Tiden går och Lilleman förmår....
...mer och mer. Efter snart fem år som föräldrar till en orolig Lilleman så har han kämpat som en galning och vi har nästan vant oss. Han cyklar i förväg hem från skolan och vi får bita oss i läppen för att inte ropa efter honom. Han klarade av att fixa frukost på mors dag utan att bryta ihop av svartsjuka. Han vill vara ensam på kalas. Han följer med kompisar hem. Han klarar av att maken nattar. Han visar hela känsloregistret hemmavid och är en sån underbart klok och fin unge.
Ja, och så tar han för sig, pratar med alla, funderar och klurar.
Fortfarande skräckslagen för att få skulden för nåt. Att förbises och att bli bortglömd. Och för att vi ska älska nån annan mer... men numera talar han om det så vi kan prata lite om det och "leta bevis" för om det verkligen kan stämma.
Envis som synden och fortfarande en samsovare! Stavar, räknar och grottar ner sig i allt från planeter och räddningstjänst till att skriva böcker och bygga båtar!
Det är en resa som vi aldrig kunnat fantisera ihop när vi längtade efter barn!
♥ mother mary
Ja, och så tar han för sig, pratar med alla, funderar och klurar.
Fortfarande skräckslagen för att få skulden för nåt. Att förbises och att bli bortglömd. Och för att vi ska älska nån annan mer... men numera talar han om det så vi kan prata lite om det och "leta bevis" för om det verkligen kan stämma.
Envis som synden och fortfarande en samsovare! Stavar, räknar och grottar ner sig i allt från planeter och räddningstjänst till att skriva böcker och bygga båtar!
Det är en resa som vi aldrig kunnat fantisera ihop när vi längtade efter barn!
♥ mother mary
måndag 7 november 2016
Jag vill vara född här
Ända sen lilleman var yttepytte har han varit bäbis med oss i perioder. Suveränt, sa terapeuten. Vi kunde bara hålla med när han först ålade, sen krälade och kröp osv. Sen var det en period när han var i min mage. Då knölade vi in honom under min tröja och myste. Han är alltid välkommen in i famnen på ett sätt som barn i hans ålder kanske inte är. Vi bär, gosar och myser så otroligt mycket. Sluta bära säger sjukgymnasten strängt till mig. Men du är ju stor, säger omgivningen till honom. Vi fortsätter som vi tycker är bäst! ;-)
I perioder är sorgen över föräldrarna stor. Vi följer honom - vill han prata så gör vi det. Säger han att han inte vill det så gör vi inte det. Det är stora känslor för en liten kille.
Igår muttrade han ledset och argt att han minsann också ville vara född i Sverige. Jaha, tyckte jag, varför det då? Han ville ha legat i min mage och det var minsann orättvist att "alla andra" hade haft en mamma hela tiden! Samtalet kom när vi befann oss i trappan innan maten. Bara att sätta sig mitt i trappan, skopa upp lilleman i famnen och prata. Jag hade sovit borta en natt. Då bubblar det upp massa saker och jag är tacksam över att jag är bra på att bemöta dem.
Orken med bloggen är inte stor under sjukskrivningen. Det är ok. Jag hör inte av mig till människor jag skulle vilja höra av mig till. Det är också ok. Jag finns här för mitt barn. Det är som det ska vara.
♥ mother mary
I perioder är sorgen över föräldrarna stor. Vi följer honom - vill han prata så gör vi det. Säger han att han inte vill det så gör vi inte det. Det är stora känslor för en liten kille.
Igår muttrade han ledset och argt att han minsann också ville vara född i Sverige. Jaha, tyckte jag, varför det då? Han ville ha legat i min mage och det var minsann orättvist att "alla andra" hade haft en mamma hela tiden! Samtalet kom när vi befann oss i trappan innan maten. Bara att sätta sig mitt i trappan, skopa upp lilleman i famnen och prata. Jag hade sovit borta en natt. Då bubblar det upp massa saker och jag är tacksam över att jag är bra på att bemöta dem.
Orken med bloggen är inte stor under sjukskrivningen. Det är ok. Jag hör inte av mig till människor jag skulle vilja höra av mig till. Det är också ok. Jag finns här för mitt barn. Det är som det ska vara.
♥ mother mary
måndag 10 oktober 2016
...och där var kraschen ett faktum!
Ja, hur länge kan man egentligen hålla på att plåga sig själv innan man bryter ihop? Svaret verkar vara: rätt länge faktiskt.
Fast sen tog det tvärstopp. En dag på jobbet gick det inte längre, jag var tvungen att ringa maken dom kom och hämtade mig och sen dess är jag sjukskriven. En vånda initialt för mig som aldrig varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Nu fattar jag inte att jag orkade så länge som jag ändå gjorde.
Lilleman har en ostressad mamma om morgnarna. Han har oftast en lugn mamma när han kommer hem från förskolan. En ren vinst för honom. Och för mig. Läkare, psykologer och omgivning är eniga. Jag har uppbackning, jag får stöd, jag har rätt att må hur jag vill.
Jag vet att jag inte är ensam om att vara deprimerad och på gränsen till utmattad. Men jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt bara för att jag ignorerade en viktig person (dvs mig själv). Jag drog i bromsen innan jag drabbades av fullständig utmattning och det må vara ett av mina bästa beslut på sistone.
♥ mother mary
Fast sen tog det tvärstopp. En dag på jobbet gick det inte längre, jag var tvungen att ringa maken dom kom och hämtade mig och sen dess är jag sjukskriven. En vånda initialt för mig som aldrig varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Nu fattar jag inte att jag orkade så länge som jag ändå gjorde.
Lilleman har en ostressad mamma om morgnarna. Han har oftast en lugn mamma när han kommer hem från förskolan. En ren vinst för honom. Och för mig. Läkare, psykologer och omgivning är eniga. Jag har uppbackning, jag får stöd, jag har rätt att må hur jag vill.
Jag vet att jag inte är ensam om att vara deprimerad och på gränsen till utmattad. Men jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt bara för att jag ignorerade en viktig person (dvs mig själv). Jag drog i bromsen innan jag drabbades av fullständig utmattning och det må vara ett av mina bästa beslut på sistone.
♥ mother mary
fredag 9 september 2016
Du tänker så???
Lilleman och jag ser en av pedagogerna från förra förskolan. Jag pratar om hur fiffigt det är att de ju inte försvinner bara för att man inte ser dem. Att de finns kvar.
Lilleman svarar: och ingen har dödat dem.
Eh, nej just det.
♥ mother mary
Lilleman svarar: och ingen har dödat dem.
Eh, nej just det.
♥ mother mary
söndag 10 juli 2016
Framsteg
Ett av sommarens hittills största framsteg är följande.
Mother mary: Skynda dig nu lilleman. Tryck på knappen! (sagt med aningen stressad röst på väg till förskolan)
Lilleman: Jag vet att mamma älskar mig fast hon säger åt mig. (sagt med mumlande röst)
Jag var tvungen att stanna upp och nästan grina åt detta. Som vi kämpat med att få lilleman tryggare så att han inte vid minsta tonlägesskifte, vid minsta nej och vid minsta tanke om att bli avvisad känner sig oälskad och avvisad så till den milda grad att han exploderar. Stoltare mamma får man leta efter! Vilket gigantiskt framsteg för lilleman.
Det bästa tipset för allt är ju att prata. Prata prata prata. Om allt. Sätta ord på känslorna, ge honom verktygen att uttrycka sig och försöka koppla ihop känslor med ord OCH sen försöka reglera känslorna. Och att kunna göra det i lugn och ro.
Ett annat gigantiskt framsteg är att jag klurat ut en sak till som oroat honom. Han har länge pratat mycket om döden och frågat väldigt många gånger vad som händer med barn som dödar sina föräldrar, om de måste vara i fängelset. Vi svarade väl lite tankspritt att de nog inte får bo kvar kvar utan behöver bo någon annanstans. Eller att man kanske måste bo på ett slags barnfängelse. Inga svar dög och veckorna gick. Till slut så trillade poletten ner hos mig och när jag frågade lilleman om han trodde att han varit på barnhem/blivit bortadopterad för att han dödade sina landsföräldrar svarade han lättat "ja". OMG!!! Det känns ju såklart bra att vi kan reda ut sånt här, men mitt hjärta blöder för att han överhuvudtaget ska behöva känna/tänka så här. Min lilla unge.
♥ mother mary
Mother mary: Skynda dig nu lilleman. Tryck på knappen! (sagt med aningen stressad röst på väg till förskolan)
Lilleman: Jag vet att mamma älskar mig fast hon säger åt mig. (sagt med mumlande röst)
Jag var tvungen att stanna upp och nästan grina åt detta. Som vi kämpat med att få lilleman tryggare så att han inte vid minsta tonlägesskifte, vid minsta nej och vid minsta tanke om att bli avvisad känner sig oälskad och avvisad så till den milda grad att han exploderar. Stoltare mamma får man leta efter! Vilket gigantiskt framsteg för lilleman.
Det bästa tipset för allt är ju att prata. Prata prata prata. Om allt. Sätta ord på känslorna, ge honom verktygen att uttrycka sig och försöka koppla ihop känslor med ord OCH sen försöka reglera känslorna. Och att kunna göra det i lugn och ro.
Ett annat gigantiskt framsteg är att jag klurat ut en sak till som oroat honom. Han har länge pratat mycket om döden och frågat väldigt många gånger vad som händer med barn som dödar sina föräldrar, om de måste vara i fängelset. Vi svarade väl lite tankspritt att de nog inte får bo kvar kvar utan behöver bo någon annanstans. Eller att man kanske måste bo på ett slags barnfängelse. Inga svar dög och veckorna gick. Till slut så trillade poletten ner hos mig och när jag frågade lilleman om han trodde att han varit på barnhem/blivit bortadopterad för att han dödade sina landsföräldrar svarade han lättat "ja". OMG!!! Det känns ju såklart bra att vi kan reda ut sånt här, men mitt hjärta blöder för att han överhuvudtaget ska behöva känna/tänka så här. Min lilla unge.
♥ mother mary
torsdag 16 juni 2016
Oroligheter
Förutom att oroa sig över att jag en kväll i veckan går på yoga så oroar sig lilleman för att börja på en ny avdelning på förskolan. Han oroar sig även över om polisen ska hitta grannens stulna cykel, om han ska få ha sin "fina" jacka på sig, om pappa kanske ändå ska natta fastän mamma lovat att hon gör det, om han ska få en bit av tårtan vi planerar att baka till morfars födelsedag i sommar samt om halva förskolans känslor om han skulle drista sig till att säga ifrån. Listan är ändlös.
Hade han varit mitt biologiska barn så hade det varit klockrent vems gener han ärvt. Hrm. De stunder då vi ser honom sorglös är han snabbare, kaxigare, mer högljudd och lugnare. Min känsla när han försvinner runt kröken på sin cykel och på några sekunder är utom rophåll är en känsla som mest kan beskrivas som skräckblandat förtjust. Pojken som många gånger inte viker från vår sida, får panik när man ska peka ut en fågel (eftersom han tror att man ska peka på ett monster eller nåt) och som alltid är beredd på det värsta kikar som sagt fram då och då. Det är galet häftigt att se!
I morse pratade vi om den nya avdelningen dit han ska tillsammans med några andra små kompisar. Han har oroat sig i över ett halvår. Vi har haft specialmöte med pedagogerna om det. Vi har vridit och vänt på det. Vi pratar, lyssnar, bekräftar och förtydligar. Möjligen lägger jag mig på en lite för hög nivå, men vi har sen länge pratat om att lilleman inte riktigt kan styra sin oro. Liksom för mig verkar det fungera bättre för honom när man verkligen grottar ner sig och reder ut allt från botten.
Nu gäller det att försöka dämpa oroligheterna och ha sommarlov. Jag hoppas att min dagräknarorm kan hjälpa; det är en orm med alla dagar tills det är dags att åka på resa. Sen en orm som räknar ner till förskolan. Det hjälper lilleman att ha kontroll och är roligare än en kalender.
♥ mother mary
PS Tack för allt stöd och pepp på mitt förra inlägg. ♥ DS
Hade han varit mitt biologiska barn så hade det varit klockrent vems gener han ärvt. Hrm. De stunder då vi ser honom sorglös är han snabbare, kaxigare, mer högljudd och lugnare. Min känsla när han försvinner runt kröken på sin cykel och på några sekunder är utom rophåll är en känsla som mest kan beskrivas som skräckblandat förtjust. Pojken som många gånger inte viker från vår sida, får panik när man ska peka ut en fågel (eftersom han tror att man ska peka på ett monster eller nåt) och som alltid är beredd på det värsta kikar som sagt fram då och då. Det är galet häftigt att se!
I morse pratade vi om den nya avdelningen dit han ska tillsammans med några andra små kompisar. Han har oroat sig i över ett halvår. Vi har haft specialmöte med pedagogerna om det. Vi har vridit och vänt på det. Vi pratar, lyssnar, bekräftar och förtydligar. Möjligen lägger jag mig på en lite för hög nivå, men vi har sen länge pratat om att lilleman inte riktigt kan styra sin oro. Liksom för mig verkar det fungera bättre för honom när man verkligen grottar ner sig och reder ut allt från botten.
Nu gäller det att försöka dämpa oroligheterna och ha sommarlov. Jag hoppas att min dagräknarorm kan hjälpa; det är en orm med alla dagar tills det är dags att åka på resa. Sen en orm som räknar ner till förskolan. Det hjälper lilleman att ha kontroll och är roligare än en kalender.
♥ mother mary
PS Tack för allt stöd och pepp på mitt förra inlägg. ♥ DS
torsdag 9 juni 2016
Hjälpsamhet eller kritik
Ikväll sa en vän till mig att jag kanske borde fundera på hur lilleman kommer att tänka tillbaka på sin barndom och hur han kommer minnas mig. Att den bilden han (enligt henne som hon tolkat mig) har av mig som en person som sällan lämnar huset på kvällarna eller helgerna för att göra kul saker själv är rätt så deppig. Att det skulle gagna honom att se mig glatt skutta ut på olika aktiviteter.
Jag är ju själv lite orolig för att lilleman ska lida av att energinivån inte alltid är på topp så jag tog åt mig av rådet/kritiken och funderar nu. Att "glatt skuttande lämna huset" är en utopi, inte bara pga mig utan även pga lilleman. Det krävs förberedelser om jag ska "försvinna" på det viset. Och nu låter det kanske som svepskäl, men om jag vill skutta ut på promenad och lilleman vill vara hemma - fast med mig - då är situationen inte helt lätt. Måste nog dra det en vända hos vår kontaktperson. Ev kanske jag testar på lördag. Tydligt mål. Tydlig tidsrymd. Tydligt och tålmodigt förklarat budskap. Wish me luck.
Någon som har tips på korta och tydliga aktiviteter som lilleman inte känner sig "hotad" av? Ica? Återvinningen? Skogspromenad? Plocka blommor?
♥ mother mary
Jag är ju själv lite orolig för att lilleman ska lida av att energinivån inte alltid är på topp så jag tog åt mig av rådet/kritiken och funderar nu. Att "glatt skuttande lämna huset" är en utopi, inte bara pga mig utan även pga lilleman. Det krävs förberedelser om jag ska "försvinna" på det viset. Och nu låter det kanske som svepskäl, men om jag vill skutta ut på promenad och lilleman vill vara hemma - fast med mig - då är situationen inte helt lätt. Måste nog dra det en vända hos vår kontaktperson. Ev kanske jag testar på lördag. Tydligt mål. Tydlig tidsrymd. Tydligt och tålmodigt förklarat budskap. Wish me luck.
Någon som har tips på korta och tydliga aktiviteter som lilleman inte känner sig "hotad" av? Ica? Återvinningen? Skogspromenad? Plocka blommor?
♥ mother mary
fredag 3 juni 2016
Att adoptera
Jag vet att i engelsktalande länder använder man sig av ordet "to adopt" vare sig det gäller barn, hundar, idéer mm. I Sverige har det börjat krypa fram på de senaste åren att folk adopterar hundar. Hur mycket det än skaver låter jag det passera. Men sen finns det (och nu är jag medveten om att jag låter som värsta bakåtsträvaren) alla dessa människor som lite lättvindigt slänger ur sig att "åh, vad söt, man vill ju liksom bara adoptera hen" eller "åh vad du är bra, jag tänker adoptera dig" och "man vill ju bara adoptera dem allihopa".
Jag förstår vad de menar, de använder ju ordet för att verkligen stryka under hur bra/söt/underbar osv någon/några är. Men för de som faktiskt adopterats hör det alltid ihop med trauma. Att mista sin biologiska familj, upprepade separationer osv Jag tänker inte börja gulla runt och försköna adoption.
Och medan jag ändå är igång att tjura över hur ord används så kan jag väl lika gärna häva ur mig mer om ämnet. För jag känner likadant för alla som känner sig "deprimerade" för att det är måndag, har "fet ångest" inför vilken lunch de ska välja, är "helt utbrända" efter helgen eller (den här var värst) får "lite suicidkänslor" när mötet är tråkigt. Även jag har sagt att jag är deppig (innan jag visste vad det innebar att vara det på riktigt), men de andra två uttrycken använder jag inte. Eller jo, jag har ju börjat outa min ångest lite, men det går liksom under i alla andras låtsasångest.*
Samma gäller uttrycken "jag får damp", "du är så Aspberger", "jag har en släng av adhd" osv osv. En väldigt liten undersökning bland mina närmaste visar nämligen att ingen av dem som verkligen har en allvarlig diagnos gällande psyket någonsin skulle få för sig att säga så. Högljudda diskussioner vid lunchen om hur braaaaaaa alla med autiiiiiiiiiiiism är för att de kan fokusera så himla bra förs inte av människor med autism.
Jag tänker mig att våra adopterade barn inte behöver klumpas ihop med hundar och annat gulligt som man vill ha nära sig. Det förminskar dem till att bli accessoarer till oss. Är jag med mamma och pappa för att de tyckte jag var gullig? Valde de mig på barnhemmet? (jmf hundstallet) Kan man adoptera bara så där? Tänk om någon annan tycker jag är söt och vill adoptera mig? Tänk om jag inte är söt eller snäll längre, lämnar de tillbaka mig då?
De sista meningarna är extra känsliga för lilleman. Han kämpar som bara den med att förstå att vi inte kommer lämna honom, försvinna, flytta, be honom flytta eller tappa bort honom. Vi har varit familj i knappt tre år och det är något som kommer upp nästan dagligen. Det är separationsångest, förintelseångest, ptsd och trauma. Det är adoption.
♥ mother mary
*Det där lät som om jag förminskade någon annans ångest, för jag kan ju inte vet om alla andra som kämpar med att outa sin ångest, men eftersom jag är en jobbig typ så brukar jag (om det lämpar sig) ställa följdfrågor. På så sätt har jag faktiskt kommit närmare två fina kollegor. ♥
Jag förstår vad de menar, de använder ju ordet för att verkligen stryka under hur bra/söt/underbar osv någon/några är. Men för de som faktiskt adopterats hör det alltid ihop med trauma. Att mista sin biologiska familj, upprepade separationer osv Jag tänker inte börja gulla runt och försköna adoption.
Och medan jag ändå är igång att tjura över hur ord används så kan jag väl lika gärna häva ur mig mer om ämnet. För jag känner likadant för alla som känner sig "deprimerade" för att det är måndag, har "fet ångest" inför vilken lunch de ska välja, är "helt utbrända" efter helgen eller (den här var värst) får "lite suicidkänslor" när mötet är tråkigt. Även jag har sagt att jag är deppig (innan jag visste vad det innebar att vara det på riktigt), men de andra två uttrycken använder jag inte. Eller jo, jag har ju börjat outa min ångest lite, men det går liksom under i alla andras låtsasångest.*
Samma gäller uttrycken "jag får damp", "du är så Aspberger", "jag har en släng av adhd" osv osv. En väldigt liten undersökning bland mina närmaste visar nämligen att ingen av dem som verkligen har en allvarlig diagnos gällande psyket någonsin skulle få för sig att säga så. Högljudda diskussioner vid lunchen om hur braaaaaaa alla med autiiiiiiiiiiiism är för att de kan fokusera så himla bra förs inte av människor med autism.
Jag tänker mig att våra adopterade barn inte behöver klumpas ihop med hundar och annat gulligt som man vill ha nära sig. Det förminskar dem till att bli accessoarer till oss. Är jag med mamma och pappa för att de tyckte jag var gullig? Valde de mig på barnhemmet? (jmf hundstallet) Kan man adoptera bara så där? Tänk om någon annan tycker jag är söt och vill adoptera mig? Tänk om jag inte är söt eller snäll längre, lämnar de tillbaka mig då?
De sista meningarna är extra känsliga för lilleman. Han kämpar som bara den med att förstå att vi inte kommer lämna honom, försvinna, flytta, be honom flytta eller tappa bort honom. Vi har varit familj i knappt tre år och det är något som kommer upp nästan dagligen. Det är separationsångest, förintelseångest, ptsd och trauma. Det är adoption.
♥ mother mary
*Det där lät som om jag förminskade någon annans ångest, för jag kan ju inte vet om alla andra som kämpar med att outa sin ångest, men eftersom jag är en jobbig typ så brukar jag (om det lämpar sig) ställa följdfrågor. På så sätt har jag faktiskt kommit närmare två fina kollegor. ♥
onsdag 4 maj 2016
Han har hela vida världen i sin hand
När solen skiner, när mother mary med lätta steg (och nyinköpta munkar i ryggsäcken) småspringer efter sin lilleman som vinglar iväg på lilla ärvda cykeln. När huvudet är tomt på måsten, när jobbmailen klaras av runt midnatt och när håret får lufttorka trots pollenattack. När lilleman sjunger "he´s got the whole world in his hands" på högsta volym trots att han bara hört mig sjunga den en gång. Kan det bli bättre? ♥♥♥ Alla batterier laddas...
Dessutom firar lilleman och jag idag en av de största bedrifterna på länge!!! Han viskade en sak till mig när han satt i min famn och grät över att han inte fick ett femtonde rån. "Mamma, jag är ledsen över en annan sak. Att vi ska xxx." Mitt idoga tjat om att vi ska prata, prata, prata om allt hela tiden gav frukt!!! Lilleman hjälpte själv till med lösningen idag! Hade såklart koll på just xxx (tämligen enkel gåta denna gång), MEN det stora är att han själv kunde härleda sin känsla, förstå att han överreagerade på rånet och dessutom vågade säga det.
♥ mother mary
Dessutom firar lilleman och jag idag en av de största bedrifterna på länge!!! Han viskade en sak till mig när han satt i min famn och grät över att han inte fick ett femtonde rån. "Mamma, jag är ledsen över en annan sak. Att vi ska xxx." Mitt idoga tjat om att vi ska prata, prata, prata om allt hela tiden gav frukt!!! Lilleman hjälpte själv till med lösningen idag! Hade såklart koll på just xxx (tämligen enkel gåta denna gång), MEN det stora är att han själv kunde härleda sin känsla, förstå att han överreagerade på rånet och dessutom vågade säga det.
♥ mother mary
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)