Mensvärken från helvetet

Klart man ska passa på att vara intim när man har en anonym blogg. Hur mycket mensvärk ska man ha egentligen? Har ju iofs endometrios, men den brukar ju inte krångla till det. Men så närmar vi oss tidpunkten då vi är klara med alla våra papper till adoptionsorganisationen - och då - ja, då är det läge för kroppen att hojta: Här är jag! Jag finns, jag är viktigt! För att du ska veta hur stor del av dig jag är så ska fortplantningsmekanismen showa lite extra nu!

Lägg ner. Faktum är att jag igår över DN berättade om mina senaste tankar för min man. Kan det vara så att vi inte ska ha barn? Tänk om allt går åt skogen? Tänk om vi inte pallar med? Tänk om vi mirakulöst blir gravida mitt i allt? Sjukhusen är fulla, folk får konstiga skador och tänk om knodden från landet inte heller får rätt vård? Vi kanske ska strunta i allt?
Mannen tittar på mig, säger sen sakligt att det är ju fantasier jag håller på med. Jag babblar om tidningsartiklarna som styrker mina fantasier och hur mycket lättare, mindre räddare, mindre läskigt och mindre vånda överhuvudtaget det skulle innebära om vi bara la ner det där med barn. Va? Och tänk om allt blir hemskt, om livet inte kommer upp i nivån som allt längtande på något sätt gjort att man kanske förväntar sig?

Jag har inte fattat att det snart kan vara vår tur på riktigt. Vågar inte lita på det. Efter nästan sex års aktiv längtan med mannen så är det som om jag är rädd att släppa barnlöshets-jaget, det olyckliga, längtande, sårade och ledsna för att gå över till nattvak, vab, skrik, skratt, kramar och familj. Och bli lycklig? Eller kanske bara vanliga störda jag, fast MED barn? Och mensvärk.

♥ miss mary