Jobbet

För några veckor sedan hade jag ett livsviktigt samtal med min chef. Hen plockade bort lite uppgifter från mig eftersom jag var överbelastad. Hur hen kommunicerat det med andra kollegor är något som jag nu börjar ana.

• En kollega kommer och är arg för att jag inte "vill" göra en uppgift längre. Denna kollega fortsätter att vara snäsig, det är jobbigt.
• En kollega mailar om en annan uppgift. Vad innebär den? Hur mycket tid ska hon lägga? Kan hon komma och prata om det? Den uppgiften är ett förtroendeuppdrag som chefen egentligen inte får lyfta från mig på detta sätt. I mitt upprivna läge under mötet hade jag inte ork att bemöta det. Jag har funderat och funderat och inte vetat hur jag ska göra. Så när mailet från kollegan kom brast jag helt enkelt i gråt. Både för att jag inte kunnat bestämma mig och för att jag inte vågat bestämma mig.

Min andra chef (som jag berättat om adoptionen för) frågade snabbt hur länge jag tänkt vara föräldraledig. Kan du komma tillbaka efter ett halvår så behöver jag inte rekrytera någon annan! Talade varsamt om för chefen att adoption lite speciellt. Det jag inte sa var: Men herregud, tror du jag prioriterar mitt skitjobb framför mitt kommande barn?!
Kan nog lugnt säga att jag just nu vill ha ett annat jobb. Känner mig väldigt ensam (vilket till viss del hör till arbetsbeskrivningen, ingen annan gör det jag gör) och det känns extra tugnt idag.

 ♥ miss mary

PS. Nyss kom en kollega in på rummet och hans första fråga är: Har du något att säga mig? Jag kontrade med: Har du något att säga mig? Jo, det hade han. Han informerade och berättade. Bra. Sen frågade jag vad han menat i början och då sa han att det kändes som om det var något. Något jag gick och bar på och stöde mig på. Oj, jag svarade att det inte hade med honom att göra varpå han säger: Håll det inte inom dig. Jag kan hålla tyst. Vi är kollegor, vi hjälps åt. Erbjudandet finns, min dörr är öppen. (Och där brast jag ut i gråt för andra gången idag.)