Vad jag gör just nu

Medveten närvaro, acceptans och "att leva ett liv, inte vinna ett krig". Det är både lättare och svårare gjort än sagt. Jag har läst böckerna förr, gjort övningarna, varit accepterande. Men, hoppsan jaha?, det är visst färskvara det där med, precis som allt annat som är nyttigt och bra för en. Frukt och grönt, motion och hudlotion.

Lilleman fick en operationstid igen, på en måndag kommer beskedet, på fredag är det inskrivning och prat med läkare och narkos, på måndag är det operation. Ute i god tid? Släppa allt man har för händer? Självklart! Räkna med komplikationer? Det glömde vi visst. Och läkarna tänkte visst inte på att informera. Igår var vi på sjukhuset för tredje gången sen op, idag måste vi nog dit igen. Inget stort, men lagom för att oroa, stressa och för mother mary att hetsa upp sig. Ingen acceptans där inte.

Mitt i allt detta en läkare som med huvudet på sned tittar på mig, frågar om jag känner mig nedstämd (nej, vill jag som vanligt vråla, se bara till att remittera mig, undersök, ta prover, hitta felet!) för att sedan erbjuda en kurator. Självklart tackade jag ja, heligt förbannad och med tanken att kuratorn kanske kan hjälpa mig nå fram till läkaren. Men.... nej. Kuratorn når istället fram till mother mary som utan uppehåll storgråter precis hela terapitimmen. Ödets ironi!

Lilleman älskar tomtar. Och sina julkalendrar. Gladare unge (trots alla jobbiga komplikationer, slangar och bandage) får man leta efter. Jag lär mig acceptans av mitt längtansbarn.

♥ mother mary