Vi har rätt små toaletter på mitt jobb. Jag kan (upptäckte jag nyss) sätta mig på toalocket, vrida 90 grader, sätta upp benen ovanför hygienhinken och luta ryggen mot andra väggen, precis lagom bredvid toapappret.
Här sitter jag nu eftersom jag behövde vara ifred med min gråt. Vissa kontorslösningar lämpar sig helt enkelt inte för känsloyttringar som denna. Tur att jag inte är busschaufför kanske. Fast då hade jag kanske inte heller behövt sitta och gråta över knepiga kollegors kommentarer.
Tyvärr är första frågan i lägen som denna alltid riktad till mig själv. Det ska till en extremt tydligt skuldbild för att jag inte ska anklaga mig själv först av alla. Självklart är jag ju inte oskyldig, it takes two to tango och allt det där. Men... ibland är jag lite för ömhudad, lite för snabb med svar, lite för trött för de sociala spelen som innefattar att man ska spela lite dum, inte ställa den extra frågan, inte påpeka orättvisor. Det huggs tillbaks, det tasslas, det grupperas. Jag går undan och gråter.
Nu vill jag bara hem till den trevligare delen av mitt liv, den med make och lilleman. Trevlig fredag på er hörni! :-)
♥ mother mary
Åh! :-( Det gör mig ont att läsa om toagråt och ledsamma relationer på jobbet. Jag känner igen mig i personlighetsbeskrivningen rätt bra. Det här med att det är ok att vara olika stämmer sällan i verkligheten. Stora kramar och en bön för din dag.
SvaraRaderaTack för kram och böner! Jobbade hemifrån en dag för att ladda och gå på otäckt läkarbesök och undvek de flesta kollegor några dagar. Närmade mig sedan gemenskapen (?) igen. Kramar!
RaderaHej på dej, det där låter jättejobbigt och när jag läste det i fredags hade jag tänkt skriva bara nåt om en kram (men sen störtdök nätet). Nu idag kan jag konstatera att jag själv idkade min variant av toagråt på mitt jobb, dvs hemmet, men det var att gå ner i källaren och lipa en stund. Jag känner mej ofta som den där som trampar i klaveret, som inte kan hålla tyst om saker som ser tokiga ut och som liksom säger lite för mycket när folk helst vill att man skall vara tyst bara, så det känns igen. Att det skall vara så svårt at vara människor i grupp! Jag tycker helt seriöst att man borde lära ut empati som ett ämne i skolan -hur skall samhälle annars kunna bli bättre? Kram kram kram härifrån, och hoppas det blir bättre för dej i alla fall!
SvaraRaderaKanske är det till och med bra att gråta lite ibland, men jag önskar att vi slapp det för att vi inte passar in helt och hållet. Empati i skolan låter toppen tycker jag! Massa kramar!
Radera