Fotozilla
Att ta foton på sig själv är kul. Det blir många fina om man har en syster som är proffs. När hon inte är här och fotona ska tas för att man ska godkännas och det finns tusen regler för hur man får se ut/verka/ska posera blir det inte lika kul. Jag gick i total regression (inte så stolt över det) och skrek, grät och hojtade. Mannen fick höra en hel del (inte allt var ogrundat) och stubinen var så kort att det var löjligt.
På lördagen förbarmade sig en vän över fotozilla. Det blev några kort, ett antal klädbyten och en låååång promenad med vännen som är långt gången i karriären och därför kunde komma med många goda råd angående min sits på jobbet. Middag med man och vän blev ett skönt avslut på en jobbig dag.
På söndagen kom två vänner samt svärföräldrar för att delta i fotocirkusen. Fejkat middagsbord mm. Söndagens vänner jobbar med reklam och det var stativ, lampor, objektiv och fackspråk. Avslutade med hämtpizza på fejkmiddagsbordet. "Ja, vi har alltid orkideer, kristallglas och levande ljus, jadå."
Idag har jag gått igenom fotona och kan garva lite. Bröt ihop gjorde jag först när jag upptäckte att söndagsfotograferna lagt med en liten filmsnutt! När den ena fotade hade den andre filmat. Jag skrattade så jag grät, helt underbart att se mitt minspel mellan fotona och hur vi håller på...
Men jag undrar ändå om inte adoptionsfirman kunde underlätta lite mer i processen. Jag är en högst kapabel kvinna och kan inte tro att det inte kan ges instruktioner som får mig som adoptant att känna lite mer trygghet. Gäller även särskilda behoven. Kan det vara så svårt att bygga ut hemsidan lite bättre? Känns nästan som om jag skulle vilja byta jobb, de kan behöva en miss mary tror jag...
♥ miss mary
Ja, det där med bilder är lite farsartat. Tror det var när vi tog alla de bilderna som jag verkligen lärde mig att le på bild, oavsett mitt verkliga sinnestillstånd. En får ta det som en liten pjäs, en teater. Och SÅ himla noga är det ändå inte i slutändan. En får barn utan att alla bilder blev perfekta. Kram
SvaraRaderaSkönt att höra! Vänner kommer på söndag för sista vän/släktbilderna. Fått liiiiite distans så fotozilla bör hålla sig på mattan... ;-)
SvaraRaderaUsch ja, de där fotona skulle jag A L D R I G visa för en levande människa... Det är ju inte jag, det är ju en statist i mitt liv... Vi har ju dessutom fejkat hur många sovrum vi har genom att möblera om det enda vi har och tja, det har ju gått bra...
SvaraRaderaDessutom har jag retuscherat min makes tatuerade armar inför ett återrapportsfoto... Jag menar, om de ser att min man har en tatuering kanske de kommer och hämtar tillbaka vårt barn?!
Ja, det är absurt! Min man och jag kom på att vi ska göra ett album med alla bilder, dvs framhäva de vi valde men ta med alla galna som kom till under tiden, ex petar näsan, tar på bröstet,kollar åt olika håll, ser tvärsura ut mm. Tror det kan bli bra... :-)
SvaraRaderaHade det inte varit för återrapportering så hade vi tagit en kompis hus, hon är pedant och allt ser perfekt ut, haha...