Inspirerad av Ninette och mina egna funderingar på censur hänger jag på trenden med ett blogginlägg om de saker jag vill skriva om men egentligen inte vågar släppa fram eller erkänna.
Jag tänker varje dag på min vikt. Det är sjukt jobbigt och hindrar mig från att ägna tankar åt annat, viktigare. Inför barnaskaffandet gick jag i terapi för ätstörning och det har funkat ok sen dess. Men nu gör det sig av flera olika anledningar påmint igen. Blä.
Jag undra ofta om jag inte borde blivit mamma. Om jag borde sett tecknen (inga biologiska barn) för var de var: universums sätt att säga åt mig att "neeeeeeeeeeeeeeeeeeej, omg inte hon!!!". Jag vet att det är som balsam för min själ att vara mamma, men lite för ofta är det urbota jobbigt.
Jag är så ledsen över min nära släkting. Det framgår nog. Skulle vilja våga skriva mer, men är så rädd att bli påkommen och på något sätt ställas till svars.
Jag är deprimerad och har ångest. Jag har för tillfället en utmattningsdepression. Jag behöver leva i nuet, acceptera varenda timma av glädje, sorg, ångest, bråk, jobbighet, harmoni och vardag. Det blir bättre då. Kanske. Jag får inte önska att jag hade mer energi för det är inte konstruktivt. Istället ska jag acceptera min orkeslöshet i detta nu.
Jag är dålig på att ta hand om mig själv. Jag försöker hålla skenet uppe, och jag vet att jag nog lurar en massa. Även mig själv. Det blir bättre.
Jag fastnar i en surhet (trötthet) och har svårt att ta mig ur den.
Detta kändes ju faktiskt inte så farligt. Det mesta har jag ju redan skrivit innan, fast formulerat på ett annat sätt kanske. Och jag tog mig ju lite tid att sitta och skriva detta, det är bra. Jag sitter i mitt rum och tittar på ett foto av lilleman och mig, taget några veckor efter hemkomst. Han är så liten. Jag hoppas så innerligt att jag är bra för honom, även om jag ibland är trött, blir arg, skriker och bråkar.
♥ mother mary
Oj så jag känner igen detta att inte förlåta sig själv för bristerna som förälder... Jag skrek och bråkade på vår lilleman med, och hade bara lite småutmattningar. Att bli förälder till ett barn i testaallagränserpåofattbarasätt-åldern är inte lätt.
SvaraRaderaJag önskar dig frid inombords. Kramar i mängd!
Tacksamma kramar tillbaka! <3
RaderaJag håller med Cecilia! Jag som tänkte jag var äldre och vettigare. Men nej, har så mkt brister attan ständigt har dåligt samvete.
SvaraRaderaUt med det bara! Det är lite renande och skriva ocensurerat.
Kram
Måste le när jag läser dina rader, stort tack! Kram!
Raderagah min kmmentar försvann!!! återkommer med ny kommentar imorgon - gaaaaah!
SvaraRaderaHej igen, och som du märkte så fick jag inte skrivet den där kommentaren... och nu minns jag inte ens vad det var jag hade tänkt skriva! mitt minne är fullt av hål just nu, många år sömnbrist har helt klart gjort sitt!
RaderaAnyways, det är tungt att vara förälder till barn som behöver så enormt mycket och det är omänskligt att försöka vara lycklig dygnet runt (som man typ "borde" vara när man sen väl har fått barn efter att ha längtat i många år...) när man har det så jobbigt, men det blir bättre! Ni har inte haft varandra så länge än, ni har mycket som ni ska igenom ännu, men det blir bättre! Kram på dej, jag är så glad att ha lärt känna dej!
Jag tror på att på ett eller annat sätt verbalisera det man går och bär på hjälper att lätta själen. Prata med någon, skriva offentligt, skriva i alldeles privat dagbok.
SvaraRaderaAtt få bekräftelse att "den perfekta" föräldern inte finns. Den du tror är perfekt är lika operfekt som du, fast kanske på ett annat sätt.
Att acceptera det man inte kan förändra är bra, men att bara acceptera saker kors å tvärs är sjukt svårt. Kom ihåg det!
Vi är massor här ute som tycker du är helt fantastisk trots dina fel och brister. (Å glada att du accepterar våra)
Kram älskade du!
Så kärleksfullt tröstande! Stor kram!
RaderaEn utmattningsdepression har man inte "för tillfället". Det tar lång tid att hamna i den, och lång tid att komma ur den. Ångest är ett ord som används alldeles för lättvindigt (därmed inte sagt att detta gäller dig). Människor har jobbångest på söndagen eller sista dagarna på semestern. Inte då. Att ha ångest är att befinna sig i ett allvarligt, psykiskt tillstånd. Den som upplevt riktig ångest vet att man har svårt att somna, eftersom man är rädd för att vakna efter ett par timmar då hjärtat bankar så att man tror att man skall dö. Dagtid innebär ångest att man inte kan sortera sina tankar, inte sitta stilla, och ha en krypande oro i hela kroppen. Man undrar förtvivlat hur man skall orka, hur man skall stå ut med detta gräsliga tillstånd. Det går inte att rå på med förnuftet. Ångest äter en, gnager, gnager. Det är lättare att uthärda kroppslig smärta än riktig, djup ångest. Det är förfärligt. Om man inte får hjälp, är risken stor att man inte orkar leva - så tungt är det.
SvaraRaderaJag är idag fri från min ångest. Det har tagit nästan tre och ett halvt år, och det har krävts medicinering, både på kort och på lång sikt under den tiden. Idag är det - tack och lov - omöjligt att återskapa känslan. Jag vill aldrig hamna där igen.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaÅ anonym, om du visste hur dåligt din text fick mig att må. :-( Inlägget är ju sånt som jag egentligen inte vågar skriva om. Jag har valt att inte beskriva min ångest som du - det betyder inte att den inte är svår. Jag har precis fått diagnosen utmattningsdepression och självklart förstår jag att den inte går över snabbt, aningens förmätet av dig att antyda att jag inte skulle förstå det. "För tillfället" var kanske lite klumpigt uttryckt. Men just i detta nu, dvs för tillfället, har jag faktiskt denna diagnos. Jag har jobbat hårt för att komma dithän (moahahahahha) och önskar inget hellre än att jag kunnat slippa.
RaderaJag är glad för din skull som kommit över din ångestproblematik, själv håller jag på att acceptera att ångesten inte kommer försvinna i första taget, kanske aldrig. Den har format mig och begränsat mig, den har visat baksidan. Jag skulle kunna skriva så mycket, men nu känner jag mig hudlös, sårad och väldigt ledsen och vill helt enkelt inte. I tidigare inlägg har jag beskrivit ångest mm genom sagor för att försöka lätta på trycket, jag vill helt inte ha en blogg där det beskrivs rakt ut.
Jag skulle innerligt önskat att du haft lite mer medkänsla med mig, men kanske får någon annan läsare ut något bra av att du tydligt beskrivit hur det kan kännas. Och det är ju en öppen blogg med allt vad det innebär.
Jag är mitt i helvetet du beskriver och med tanke på att du vet hur det känns så ber jag dig vara lite försiktigare med pekpinnar nästa gång du kommenterar. Själv tar jag med mig din kritik och kommer att tänka (ännu mer) på hur jag formulerar mig.
Jag skickar stora kramar till dig, M och tycker inte det var klumpigt uttryckt. För tillfället betyder NU. Inte för evigt. För att hitta hopp måste vi tänka att smärtan är nu. Inte ändlös. Det jag saknar i Anonyms inlägg är nån slags medkänsla. Jag ser bara en beskrivning av hur ångest och utmattning är. Det behöver inte du, M, få en lektion i och jag gissar att det är bristen på lyhördhet som gör ont. Därför stora kramar från en tillfälligt anonym som inte just nu har en utmattningsdepression - men har haft i ett annat nu för länge sen.
RaderaStor kram av tacksamhet för lyhördhet hos anonym nr 2. <3
Radera