Ja e int bitter

Någon gång kanske det inte gör ont längre. Någon gång kanske jag slipper få en klump i magen, tryck över bröstet och längtan till att gråta en skvätt bittra tårar.

Faktiskt så är det mycket lättare att se magar och barnvagnar. Jag bryr mig inte så mycket om de håller sig utanför mig närmaste sfär. Acceptansträning. När lilleman är med så förundras vi gemensamt över det lilla knytet och jag lägger mig på hans intressenivå, dvs måttligt begeistrad. Känns skönt, för jag har alltid varit den som sugits in i alla bäbisar, fått hålla, gunga och hålla på. Varit barnvakt, bästa tanten, roligaste personen! Nu är jag en skugga av det. Jag finns bara till för min egen bäbis. Min lilleman.

Tills det kommer någon som är nära och berättar. Då blir det lite tufft igen. Jag visste om det långt innan. De tror att de är så diskreta, de fattar inte att jag ser alla tecken, känner deras vånda av att ha en hemlis, genomskådar alla ursäkter som de plötsligt börjar med. Jag frågar aldrig, inte ens när hintarna blir stora som tallar. Nej, ska det avslöjas att någon är gravid får de göra jobbet själv för jag tänker aldrig riskera att ställa frågan som jag själv hatade så innerligt; "Är du gravid?"

♥ mother mary