Jag trodde (i min enfald) att alla barn var barn. Jag fick lära mig att adopterade barn var annorlunda på många sätt under utbildningen. Jag förundrades över hur. Det var ungefär här i mitt liv som jag började tycka att de flestas kommentarer om att "vilken knarkare som helst" ju kan bli gravid började bli jobbiga. Jaja, liksom, jag har gått vidare.
Att välja ett barn med ett i förväg känt speciellt behov kändes inte heller som något konstigt efter ett tag. Självklart kan vi inte förvänta oss ett kärnfriskt spädbarn när vi adopterar. Även detta landade vi i snabbt. Fortfarande förklarar jag detta om och om igen för oförstående.
Alla nyblivna föräldrar kan få det svårt med att anpassa sig till det nya livet. Inga konstigheter. Men det finns tyvärr inte lika många instanser som kan fånga upp en post adoption depression som en förlossningsgraviditet. Inte för att det är lätt för bioföräldrarna heller att få hjälp. Pressen att vara lycklig när en väntat så länge efter sitt barn är tuff och det gäller att hitta en annan adoptiv-mamma och terapeut som kan förstå. De andra försöker förstå, men det är svårt att förklara. "Men alla barn gör ju si och så och är så där krävande..." Jo, men... försöker man, han är adopterad och det innebär att...
Inför inskolningen i förskolan tog vi med oss material (det finns lite skrifter som är bra) och delade ut till måttligt intresserad förskolechef och pedagoger. Efter tre möten, sammanbitna, väldigt vänliga och extremt tydliga om barnets speciella behov som adopterad tycker chefen att vi alltid målar upp worst case scenario. Jag känner mig mindre och mindre som mamma och mer och mer som en advokat som kämpar för att min klient inte ska avrättas.
Nåja, poletten trillade ju äntligen ner och inskolningen är i full gång. Vid första avstämningsmötet tackade förskolechefen oss för att vi vågat stå på oss om lillemans behov och varit så tydliga. Jag var inte med på mötet, men blev glad när maken berättade. Hon hade ju inte behövt säga det. Undrar om hon anar vad det kostat oss att kämpa.
Någon enstaka gång har jag fått frågan om lilleman har en pappa från landet. Den oftast ställda frågan är hur hans svenska är. Annars undrar de flesta hur det går med inskolningen. Andra i sin tur blir nästan lite irriterade när jag begränsar aktiviteter, punktmarkerar (om jag känner på mig att en "situation" kan uppstå) eller om jag inte kan låta bli att relatera till att han är adopterad. För det måste jag göra. Mitt barn är ju speciellt. Kanske hade han varit det om jag fött honom också. Nu har jag istället hämtat honom och spåren från hans första 2,5 år i livet är inget som jag kan eller vill ignorera. I sjukhusvärlden har det definitivt gynnat lilleman att vara son till en adoptivmamma - kraven jag ställer är inte jättehöga, men jag vet många bioföräldrar som inte vågar. Och jag vet ju i och för sig inte hur jag hade betett med om jag hade fött honom själv. Så han är mitt barn. Mitt adopterade barn. Mitt längtansbarn. Mitt finaste. Min till låns och att förundras över.
♥ mother mary
Vad fint att du står på dig. För det är ju faktiskt du som vet bäst. Jag känner igen känslan av att vara den som måste stå på sig. Det är en roll som är lätt att bli trött på, men man har ju inget val. Kram
SvaraRaderaGah! min lååånga kommentar försvann ut i cyberrymden... Pust. Nya tag. Vad var det nu igen jag skrev?
SvaraRadera1. det där med "alla barn gör si eller så" - det är frekvensen och intensiteten som är annorlunda när man har barn med trauma. På samma sätt som psykiska problem: intesiteten eller frekvensen är annorlunda än normen. Det är det som folk har svårt att förstå.
2. Heja lejonmamman! som du vet har jag behövt vara lejonmamma jag också och behöver det fortf. Misstänker att jag hade varit det oberoende om jag fått barn enkelt eller ej, men tror nog det här beteendet har förstärkts av adoptionen och barnalängtan och allt vad det innebär så att jag numera har lägre tröskel för lejonmammabeteendet än jag hade haft annars (=stackars omgivning! eller rätt åt dem!)
3. det där med begränsa aktiviteter etc - en del hade svårt att förstå det i början, men nu efter flera år har dom fattat hur det är plus att ungarna är äldre. Det blir alltså bättre, så hang in there!
Du är min idol, tack för att du finns! <3 kram kram kram!
Hej, vad kul att hitta en annan adoptiv mamma som är "besvärlig". Vår son ska börja förskola till hösten och när jag ringde ansvarig på förskolan berättade hon glatt att vi behandlar alla barn lika. Detta har gjort mig väldigt fundersam då han faktiskt inte är som alla andra barn. Jag blev glad att se att det finns material att dela ut. Det ska jag beställa snarast. Inom sjukvården har det faktiskt fungerat väldigt bra. En del släktingar verkar inte alls förstå att man inte kan tränga sig på hur som helst. En sak är säker, som adoptiv föräldrar blir man starka mot omgivningens tyckande och tänkande.
SvaraRadera