Fastan är slut

Eller i alla fall lite slut. (Kan något vara lite slut?) För några veckor sen la jag tvärt av med facebook. Hade tänkt hålla ut lite längre, men åkte dit häromdagen. Det gör inget, för det lugn det skänkte mig under några veckor tar jag med mig och funderar över. Jag följer många flöden och hemliga grupper. Det är adoption, SN och allergier. Inlägg läses, fastnar, snurrar runt och den där dagen för några veckor sen när jag grät som en galning hos den nya psykologen, den dagen bestämde jag mig att det nog inte är så nyttigt för mother mary. Alls.

Att vilja slita av sig reflexerna och lägga sig osynlig i ett dike är ju inte den bästa sysselsättningen för en lycklig mamma i sina bästa år. Att grina på jobbet inte heller. Att inte komma ifrån jobbet för att man inte kan få ångesten att gå ner är inte heller optimalt. Att det snurrar så fort att man inte får luft. Att man ser suddigt. Får yrsel. Att man inte fattar hur någonting någonsin ska lösa sig utan att man håller koll. Att gråten ligger på lur alldeles under tungan och att man ständigt känner sig jagad. Jagad av något osynligt, jagad av skuld. Vad är detta? Varför är det så?

Första besöket gick åt till att berätta om mig själv (och gråta). Psykologen sammanfattade ödmjukt hur hon såg på saken. Jag fick erkänna att det varit lite tufft med allt med ivf, med tiden innan adoption, men tiden efter adoption. Hmm, tyckte hon. Låter ju väldigt tufft det där. Jovars, nädå, det går bra, var ju lite PAD och så, men det är ok, nu är det mest att det känns så här (se stycket ovan). Jo, tyckte hon, men jag tycker nog att du (och maken) har haft det väldigt tufft. Faktiskt. Ok då. Väldigt tufft.

Enorm lättnad över att ha fått prata med någon. Enorm lättnad över att stänga av facebook. Läste boken om acceptans och allt kändes ännu bättre.

Andra besöket höll jag ut tills hon satt sig innan jag började gråta. Verkligen fascinerande. Hon tyckte att jag skulle se alla mina måsten som ballonger som jag håller i handen. Ja, snorade jag lite ointresserat. "Och sen släpper du alla!!!" Hmm, sa jag diplomatiskt och suckade inombords. Jag har faktiskt viktiga saker (ballonger) att hålla koll på. Dem släpper man inte bara så där. Faktiskt. Hon visade vidare på en massa olika figurer, "läs bara rubrikerna" (mohahahhahaa, jag är jättesnabb och jättebra och jätteduktig, jag läser minsann allt det finstilta medans du pratar och kan lyssna också) och det föll ner en så stor polett att jag började garva. Jagad. Jag är så fruktansvärt sliten och trött att jag konstant känner mig jagad, flyktbeteendet är i full gång och det hela varvar runt. Såklart. Så logiskt. Så skönt att få en förklaring.

Hemma berättar jag för maken om ballongerna. Han stämmer inte in i mitt halvhån av teorin utan ser mest glad ut. Det är ju jättebra, släpp dem!!! Och nu har jag släppt ett gäng. Inte alla. SN-ballongen hänger där. Och några till. Men vilken lättnad. Jag har inte haft det så här lugnt i tankarna sen innan ivf-erna startade. Och psykologen hintade dessutom att de fysiska problem jag har kan ha med utmattningen att göra.

En glimrande jul och ett lovande nytt år önskar jag er alla! Mer ro i sinnet, mer lugn i själen och mer längtansbarn till de längtande! Må det nya året bli ett år av tillfrisknande!

♥ mother mary