Att adoptera

Jag vet att i engelsktalande länder använder man sig av ordet "to adopt" vare sig det gäller barn, hundar, idéer mm. I Sverige har det börjat krypa fram på de senaste åren att folk adopterar hundar. Hur mycket det än skaver låter jag det passera. Men sen finns det (och nu är jag medveten om att jag låter som värsta bakåtsträvaren) alla dessa människor som lite lättvindigt slänger ur sig att "åh, vad söt, man vill ju liksom bara adoptera hen" eller "åh vad du är bra, jag tänker adoptera dig" och "man vill ju bara adoptera dem allihopa".
Jag förstår vad de menar, de använder ju ordet för att verkligen stryka under hur bra/söt/underbar osv någon/några är. Men för de som faktiskt adopterats hör det alltid ihop med trauma. Att mista sin biologiska familj, upprepade separationer osv Jag tänker inte börja gulla runt och försköna adoption.

Och medan jag ändå är igång att tjura över hur ord används så kan jag väl lika gärna häva ur mig mer om ämnet. För jag känner likadant för alla som känner sig "deprimerade" för att det är måndag, har "fet ångest" inför vilken lunch de ska välja, är "helt utbrända" efter helgen eller (den här var värst) får "lite suicidkänslor" när mötet är tråkigt. Även jag har sagt att jag är deppig (innan jag visste vad det innebar att vara det på riktigt), men de andra två uttrycken använder jag inte. Eller jo, jag har ju börjat outa min ångest lite, men det går liksom under i alla andras låtsasångest.*

Samma gäller uttrycken "jag får damp", "du är så Aspberger", "jag har en släng av adhd" osv osv. En väldigt liten undersökning bland mina närmaste visar nämligen att ingen av dem som verkligen har en allvarlig diagnos gällande psyket någonsin skulle få för sig att säga så. Högljudda diskussioner vid lunchen om hur braaaaaaa alla med autiiiiiiiiiiiism är för att de kan fokusera så himla bra förs inte av människor med autism.

Jag tänker mig att våra adopterade barn inte behöver klumpas ihop med hundar och annat gulligt som man vill ha nära sig. Det förminskar dem till att bli accessoarer till oss. Är jag med mamma och pappa för att de tyckte jag var gullig? Valde de mig på barnhemmet? (jmf hundstallet) Kan man adoptera bara så där? Tänk om någon annan tycker jag är söt och vill adoptera mig? Tänk om jag inte är söt eller snäll längre, lämnar de tillbaka mig då?

De sista meningarna är extra känsliga för lilleman. Han kämpar som bara den med att förstå att vi inte kommer lämna honom, försvinna, flytta, be honom flytta eller tappa bort honom. Vi har varit familj i knappt tre år och det är något som kommer upp nästan dagligen. Det är separationsångest, förintelseångest, ptsd och trauma. Det är adoption.

♥ mother mary

*Det där lät som om jag förminskade någon annans ångest, för jag kan ju inte vet om alla andra som kämpar med att outa sin ångest, men eftersom jag är en jobbig typ så brukar jag (om det lämpar sig) ställa följdfrågor. På så sätt har jag faktiskt kommit närmare två fina kollegor. ♥