En månads ledighet vid havet gör att fint väder och sol någon annanstans ofelbart blir jämfört med havsledigheten och såklart drar kortaste strået. En uppsagd bekantskap plus en PMS gör inte i vanliga fall någon glad och nu så når humöret oanade dalar. Självömkan i dess härligaste form. Förpestar tillvaron för de flesta jag stöter på, känns det som. Mannen fick sin dag nedsurad. Hans polare höjde på ögonbrynen. Min vän hörde desperationen och kom till undsättning med sällskap, fika, tidning, barn och distraktion. Detta hindrar ju inte att jag nu sitter rödgråten i soffan och är full av självförakt. Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Varför måste jag vara som en giftig röksvamp som sänder ut fula moln i alla riktningar utan egentlig orsak. Och så kommer vi som vanligt till den oerhört spännande kärnfrågan: varför måste jag vara så jädra självkritisk?
Tänk om mannen håller med när jag frågar om jag sabbat hans dag och skämt ut honom framför hans vänner? Tänk om lilleman kommer ihåg sin uppväxt med en labil mamma? Tänk om (och här slår det mig: dessa tankar ska nog inte formuleras i PMS-ångest!) Slutar därmed denna tankebana. Läs och lär mother mary!
Den där uppsagda bekantskapen då? Den som är som en del av mig själv, så nära är den. Hur funkar hen? Jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska maila som svar. Dag ut och dag in maler det mail i huvudet på mig. Ibland tycker jag mig ha funnit en bra form, ibland tänker att det aldrig kommer att gå att svara på ett mail som är så sårande och orättvist som det jag fick ta emot. Jag ser hens statusuppdateringar på facebook. Läser provokationer i dem. Går in och kollar vad andra kommenterar. Kan inte ta bort hen. Måste hålla kvar i de trådar som finns kvar. Det är för ofattbart för att jag ska kunna ta in det. De jag berättat för som känner personen ifråga har varit rätt snabba att säga åt mig att släppa det och fokusera på det andra i mitt liv. Hen är inte omtyckt. Mina närmaste vänner ogillar. Svärmor ogillar. Mannen har en enastående personlighet som gör att han glider runt i de mest skilda världar; men till och med han erkänner att han tycker hen är knäpp. Det är liksom lite uppförsbacke för förståelse. Jag har försvarat hen i hela livet känns det som. Jamsat med, dansat runt, slagit kullerbyttor och försökt anpassa mig. Hen är en underbar människa egentligen! Nu ser jag att det hela tiden varit på väg hitåt. I alla fall de senaste sex åren. De åren som hen lagt mer och mer tid på sin hobby, en förening som jag nu är medveten om är en sekt. Timmar på internet sen mailet om uppsagt kontakt. Timmar av ångest och ilska. Ilska, för nu måste jag reagera inte bara som sårad anhörig, utan också som någon som potentiellt är hens enda livlina ut. Det suger.
Jag måste väl antagligen bara vila i att det är sjukt jobbigt att bli dumpad och samtidigt vara rädd att förlora personen för alltid. Erkänna och acceptera att det är tärande och inte är så konstigt att jag vill lägga mig ner och gråta för att jag inte räcker till.
♥ mother mary
Vännen! Just detta har jag inte upplevt, men när jag lägger ihop egna erfarenheter av hur människor med knepiga fokus valt bort mig så kan jag ana din kamp just nu. Klart du behöver få sörja och oroa dig, och ta in känslan av bortvaldhet. Den försvinner inte fastän förnuftet säger annat och vänner säger "tänk inte mer på det där". Jag tror tvärtom. Vi behöver tänka på och prata om det som sårat oss djupast för att det ska kunna blekna. Inte alltid försvinna, men blekna så att livets övriga färger lyser klarare. Jag hoppas att du ska kunna skriva ett svar, och kanske det enda som behövs är att du är förtvivlat ledsen. Förmodligen går inte argument och förklaringar in, men något som påminner om den sårbara person som är du kanske gör det. Vi kan inte rädda alla människor och alla relationer. Det är en stor sorg och så svårt att ta in.., mycket kärlek och kram från mig (som du har på mejlslängds avstånd om du behöver mig).
SvaraRaderaTack för kärlek och kram! Jag ska inte skyffla det under mattan, tack för pepp i riktning av lufta det. Liksom med barnlöshet och adoption gäller det att hitta rätt personer att lufta med kan jag tänka. Har inte orkat berätta för så många, men något en sommarpratare sa om alkoholism och psykisk sjukdom fastnade hos mig. Att man inte ska tystna i skam utan istället prata och vara öppen om det och ge chans till läkning. KRAM!
RaderaJag har blivit dumpat av en person som jag såg som en nära vän och det var oerhört sårande. Idag kan jag se att det föregicks av många vinkar som jag inte (ville) förstå. Jag insåg då att det en dumpning från en vän är som att bli dumpad av en kärlek. Och man måste få sörja. I sorgeprocessen ingår många steg.
SvaraRaderaDet kanske skulle räcka att skicka ett väldigt kort svar; jag är ledsen över att du väljer att göra så här. Ett alternativ skulle ju också kunna vara att skriva ett mail/brev som du inte skickar
Jag är ledsen för att du blev dumpad av din vän.
RaderaFör ett år sedan försvann en gammal vän ur mitt liv. Efter plumpa kommentarer om graviditeter samt otrevlig uppförande på en fest så lämnade hon mig arg och ledsen. Tiden det tog för henne att sedan höra av sig till mig igen hade jag använt till att fundera på om jag verkligen ville vara vän med henne längre. Det ville jag inte. Så hennes trevande kontakter till mig några månader senare svarade jag bara kort på. Dock hade jag hela tiden dåligt samvete för att jag inte var modig nog att skriva ett ärligt brev om hur arg och ledsen jag var samt att jag inte kände att vi behövde höras mer. Kändes lite som karma när jag nu blev dumpad, fast av en bra grövre kaliber. :(
<3
SvaraRaderaTack för att du är du! Med PMS irritation eller inte. Med glatt ansikte eller inte. Med bördor att bära som jag ser som orättvisa. Med känsliga spröt. Du e fantastisk, glöm aldrig det! Hen borde kämpa för att få ha dig kvar i hens liv!
Kram
Men åååå... <3 Tänk att en deprimerande blogg om barnlöshet har gett mig så mycket fina vänner! Tack! Kram!
Radera