Det tar tid

Nu har det gått lite drygt två år sen vi blev familj. När det kändes jobbigt i början klamrade jag mig fast vid att många sa "ge det ett år". Och visst blev det lättare. Lite.
Häromdagen kom jag på mig att tänka, att nu, NU börjar det bli lite lättare. Om jag inte var deprimerad så skulle det nog till och med kännas ännu lättare. Fast inte om man jämför med många andra familjer såklart. Familjer där föräldrarna får och kan ha barnvakt, kan gå ut med sina vänner (var för sig) utan att det blir för mycket ståhej och där vardagen inte inbegriper timmar med extrafix för SN.

Alla familjer har sina problem. Jag vet. Det hindrar inte mig från att reflektera över att vi har lite extra på vår tallrik. Och möjligen ibland känna mig bitter. Då tänker jag att det känns skönt att vi med lätthet fick stöd från FK för allt merarbete vi har med lillemans SN. Det är inte som vi hittar på. Sen skulle det ju vara toppen om man fick ett intyg på trauma och adoption också.

Jag fortsätter att prata om det jobbiga med adoption med dem som jag vill prata om det med. De adoptivföräldrar som jag möter som bara är i början på sin resa och har funderingar till exempel. Eller de som tycker vi överdriver. Vänner, familj, terapeuter och någon enstaka kollega. Jag har blivit tuffare, backar inte en sekund när det börjar antydas att lilleman skulle manipulera* oss, är bortskämd eller att vi är mesiga.

Jag tycker det är extra viktigt att vi som adopterat är ärliga med vår resa. Självklart finns det solskenshistorier i mängder, och det är underbart. Att vi som har/haft det lite tuffare vågar berätta och dela med oss är betydelsefullt, det förbereder kommande adoptivföräldrar, det gör att åsikten "det hjälper med kärlek" kanske får lite mer nyans. Det hjälper våra barn. För det hjälper faktiskt inte alltid med bara kärlek och det är orättvist både mot barnen och föräldrarna att säga så.

Många vuxna adopterade blir idag dissade med inställningen att de är bittra och gnälliga. Det är så himla orättvist! De blev säkert älskade, men blev de lyssnade på? Fick de veta om sin adoption? Fick de stöd i sina funderingar och fick de hjälp att få ordning på tankarna? Blev de lyssnade på i sin sorg efter sina biologiska föräldrar?

Det tar tid. Men det blir bättre. Vi tittar på lillemans synliga ärr och ser att de bleknar. Låt oss hoppas att de andra såren i hans (och alla adoptivbarns) inre får det de behöver för att kunna läka och blekas.

♥ mother mary

*självklart gör han det med, han är ju ett barn. vore ju konstigt om han inte skulle försöka manipulera sig till mer godis, en till film eller att slippa sin medicin. men han manipulerar inte sin skräck. den som ingen (nästan) utom vi får se.

Allt har ett pris

Jag fortsätter att utbilda mig, ta reda på saker, köpa böcker, prata om det samt läsa, läsa, läsa på alla mina olika forum som jag hänger på. Redan innan vi adopterade var jag medveten om det höga priset för att jag skulle få bli mamma. Det som lilleman betalar. Han är uppryckt med rötterna och forslad till en annan världsdel, han har separationer och trauma i bagaget, frågor han aldrig kommer att få svar på samt ett utseende som aldrig kommer att smälta in här i hans nya land.

I den bästa av världar (för lilleman) vore jag fortfarande barnlös och han hos en välmående familj i sitt födelseland. Så länge jag inte blundar för detta, så länge som jag öppet pratar om hans landmamma och landpappa, om hans födelseland med kärlek. Så länge som jag aldrig förnekar hans sorg, hans utsprung eller väljer att ljuga för honom. Så länge som jag med öppna ögon inte väljer färgblindhet utan väljer att rusta mitt barn för verkligheten, då gör jag mitt bästa. Mitt bästa för denna lilla människa som jag fick därför att någon annan förlorade honom. Jag fick bli mother mary till en pojke som är så lik mig och maken till sinnet, men samtidigt så unik och full av gåtor som bara en skatt kan vara.

♥ mother mary

En helt vanlig dag

När man ser en känt ansikte så är min impuls att le och hälsa. Hur dåligt jag än mår. Nu såg jag ett känt ansikte, men var i en situation där jag inte syntes utan kunde ta tid på mig och fundera på vem det egentligen var. Och fy och usch och blä. Det var ju någon jag inte alls känner men som uttalat sig klantigt och elakt flera gånger offentligt. Och gjort någon jag känner illa. Honom var det ju tur att jag inte råkade hälsa på.

Sen fortsatte dagen med ett läkarbesök. Hamnade väldigt högt på ett test. Jag är visst deprimerad.  Svart på vitt och tydligt uttalat går det ju inte att smita. Min terapeut hade väl rätt då. Skall få träffa psykolog. Blev erbjuden medicin. Och började grina av beslutsångest.

På kvällen myser lilleman och jag framför tv med "de där nötterna". Nötterna är från pumpan, vi rostade en plåt pumpafrön från lillemans pumpa som nu vakar över huset. Vi kollar barnprogram och filosoferar, kramas och skojar. Vid tandborstningen går ett glas sönder och trots föräldrarnas lugn stegras det inom lilleman till ett utbrott. Men det är stora framsteg ändå, han blir så rädd, vår lille. Så rädd, så rädd, så anfall är bästa försvar. Vi tröstar och pratar, förklarar att ingen behöver flytta (!) och att vi inte är arga. Berättar om alla gånger vi slagit sönder sönder saker och vad man då kan bli rädd för. Att det låter högt. Att det är vasst. Att man ska göra sig illa.

Nu sover både lilleman och make. Jag grinar och tillåter mig att tycka att livet är orättvist en stund.

Fast jag har ju bästa maken. Och bästa ungen. Just det!

♥ mother mary

Sektsläktingen

Lilleman, den klipske, undrar var släktingen är. Varför vill hen inte träffa oss? Ehh, det är mig hen är sur på. Vad har du gjort mamma? Har du bråkat? Ni måste bli sams!

♥ mother mary

Hur var helgen?

Jo, så där. Helt ok.

För en gångs skull parade jag inte det jag ska med ett stort smile, jag vill ju vanligtvis inte göra folk obekväma, le kvinna! Nä, nu var jag lite neutral. Tänkte jag skulle testa. Testa att inte släta över allt, att inte lägga energi på att smila upp mig. Det blev skrattretande. Personen som frågade började skruva på sig och gick väldigt fort. Så himla konstigt. Jag satt lite paff och tänkte.

På jobbet ska man kanske inte dela allt det svåra. Det gör jag inte heller. Men man måste väl för fanken inte må jättetoppenbra hela tiden?

Nästa kollega. Skam den som ger sig. Jag testade nytt upplägg. Jo, helgen var bra. Men vi har en familjemedlem som inte tål rutinändringar så bra så det var lite jobbigt. Men annars så var det ok. Hon gick inte. Hon pratade vidare. Hon hade varit på tre fester i fredags, en i lördags och druckit vin igår. Och här stod hon lite rufsig och satte sig in i sin ca 20 år äldre kollegas separationsångest-helg. jag blev varm i hjärtat.

Lilleman är fantastisk. Jag försöker leva i nuet. Han vet att jag är borta en kväll i veckan och den våndas han över. Med allt jag läst om trauma så kan man nöta bort det onda och ersätta det med gott. Vi fortsätter nöta. Mamma kommer tillbaka. Varje gång. Ipaden har en film (starring mother mary och badleksakerna) som han kan kika på. Det är mycket man övervinner för att vara den bästa mamman för sitt barn. Jag drar gränsen vid att skypa från yogan.... (här vill jag infoga en "skratta så jag gråter-emoji")

♥ mother mary

Barndom

Jag kommer framåt. Med stormsteg skulle jag kunna säga. Remisser skickas, förfrågningar görs. Allt är väl utrett och klart om ett år. Om jag ens får bli utredd. Jag tillhör ju tydligen de högfungerandes skara, de som kommer i vettiga kläder (terapeutens ord), har jobb, boende och ok ekonomi och trots det ett enormt högt lidande (terapeutens ord igen).

I ett försök att nysta lite mer i min barndom har jag närmat mig mina föräldrar med frågor. På darriga ben. Svaren är fantastiska i sin enkelhet och nästan helt utan analys. "Kanske skulle vi pratat lite mer om känslor? Kanske fick du medla lite mycket i bråk? Kanske du borde åka på retreat? Med säkerhet valde du fel utbildning och är nu olycklig på ditt jobb. Vi stöttar dig och älskar dig." Jag läser med förvåning deras brev. Mammas text normal, pappas text kursiv. Så att jag kan hålla isär vad de svarar. Ja, för det skulle verkligen varit otroligt svårt annars. (ironi)

En vän får också några frågor. Och jag är tacksam över att hon tar sig tid att svara och minnas. En del hade jag glömt, på riktigt förträngt. Det bubblar ur mig i terapin tillsammans med allt från mina föräldrar plus massa annat som jag absolut inte hade tänkt berätta. På inga villkor. Terapeuten ser lite matt ut. Oj, det var mycket nytt. Förlåt säger jag.

♥ mother mary

Att vara lik

Nu börjar det.

Lilleman: Vet ni (till mig och maken), E på förskolan, han är lik sin familj!
mother mary: Jaha, hur tänker du då? Menar du på kläder eller färg på huden kanske?
L: Ja och i ansiktet. De ser ut som varandra.
mm: Det är för att E kommit ur sin mammas mage. Du är nog lik din födelsemamma… jag tror att ni kanske har samma hårfärg och samma fina mörka ögon.
L: Men… jag vet!
mm: Vad då?
L: Jag kan klä ut mig så jag blir lik er.
(mother mary gråter inombords.)
mm: Det är en bra idé, men det kan vara svårt att bli lik på samma sätt som E är lik sina föräldrar. Vi i vår familj är ju lika fast på andra sätt.
L: Vad har du för ögonfärg pappa?
(de tittar och jämför, Lilleman lämnar bordet, vi tittar oroligt på varandra, han återkommer)

L: Men sen då? Hur är vi lika?
mm+make: Ja, vi skrattar ju åt samma saker. Tycker om likadana saker. Klär oss ibland i likadana saker, vi blir liksom lite lika för vi hör ihop som familj...

I morse hade jag radat upp lillemans badleksaker i badrummet och ordnat dem efter färg. Rosa flodhästen stod med rosa Nezerilflaskan, gröna penntrollet hängde med gröna nagelborsten och gröna krabban och gröna badankan osv.
Vad gör de? undrar Lilleman.
mm: De har varit uppe hela natten och pratat om det vi pratade om igår kväll. Det där om hur man kan höra ihop och vara familj fast man inte liknar varandra.
Lilleman funderar och vi pratar vilka som skulle kunna vara vi och vi känner oss nog rätt nöjda allihopa.
Efter en lång stund pekar han på den bruna badankan och den gröna badankan och säger: De är lika fast ändå inte.

mother mary gråter inombords igen. Han är en liten tänkare, precis som jag. Jag önskar att hans födelseföräldrar kunde ta del av glädjen han ger oss. Jag önskar att världen vore en plats utan krig och brott, där adoption inte skulle behövas (eller i alla fall gå lagligt till och skötas på barnets villkor), där sjukvård var gratis och där vi alla skulle acceptera varandra. (Vi kan väl backa till Adam och Eva och göra om och göra rätt, va?!))

♥ mother mary

Asch då

Ja. Jag tog ner mitt förra inlägg efter typ en halvtimme. Behövde skriva av mig. Insåg sen att jag inte orkade ta någon som helst annan åsikt om det jag skrev och tog ner det. Konflikträdd much?

Annars är det mycket. Jag hinner inget känns det som. Jag känner inte mycket stöd. Jag berättar för lite om HUR DET EGENTLIGEN ÄR enligt en vän. Då är det ju ingen som fattar hur jobbigt du tycker det är. Nä, ok, men va fan, kan folk inte bara TRO på mig istället? Nähä? Ok.

Efter en solig (på alla sätt och vis) förmiddag så får lilleman spel när vi måste sanera tre kilo sand innan vi går in i huset. Ett vanligt utbrott följer. Skrik, slag, spott och förödelse. Gråt och mer skrik på alla fronter. Inget ovanligt. Det måste få ta sin tid. Var började det? Självanklagelse och rannsakan. Självklart är vi bortbjudna på kvällen och maken är bortrest. Snabbt in i duschen (jag), mer tjat om allt möjligt (lilleman) och så kommer vi iväg. På festen är lilleman ett av tre barn, de andra är tio och tolv. Han går genast in i tonårsmode och säger svalt närhelst jag närmar mig "vad gör du här mamma? kan du gå nu?". Han spurtar runt, men är lugn jämfört med andra barn. Ändå suckar de äldre barnen när de ska leka att de inte orkar, att han är krävande och efter lite lek blir han ignorerad. Jag försöker, men får ju inte var med honom. Droppen kommer när en av de vuxna ber honom vara lite tyst. :-( Han är ju bara fyra och lite glad. Vi har passat, lekt, gullat och myst med deras barn (tian och tolvan) i alla år och aldrig skulle vi väl sagt nåt sånt mitt i en fest. Jag blev så himla ledsen.

Jag låter lilleman vinna en strid för att jag förstår att det känns jobbigt med detta kalas för honom. Jag backar för en andra strid av samma anledning. När det så närmar sig hemgång kan jag inte backa, inget funkar och jag måste bära ut en skrikande lilleman medans hela festen ser på. Gråtande mamma cyklar hem med skrikande barn. Snyggt.

Självklart menar de inte att dissa honom (hoppas jag), MEN jag kommer inte att gå till dessa vänner igen på länge. Jag tycker inte att de är trevliga nog för att lilleman ska behöva "lida" alternativt sitta med en läsplatta medans jag är social. Och ska jag leka med honom så kan jag göra det hemma.

Asch igen. Det går ju inte att berätta hur jobbigt allt är när man vill skydda sitt barns integritet. Då fattar ju jag också att jag får pushback och inte förståelse.

♥ mother mary

Att räcka till

Läsaren Ninne delade med sig av en underbar text från Instagram. Inte nog med att det värmer med stöd, texten fick mig också att skratta. För självklart är det ju så här:

You are enough.
You are so enough.
It´s unbelievable how enough you are.

Jag vet inte vem som ursprungligen författat raderna. Någon som vet?

♥ mother mary

Inte döma

Alltsomoftast glömmer jag i min vånda bort det viktigaste: att andas. Idag när molnet lyft litet så kom jag på det! Letade upp en mindfulness-video på Youtube och satte mig mitt i lillemans lego. Han är supernervös inför förskolan, att vara ensam med mig hemma, att rutinerna ändrats osv och jag har ett litet plåster. Max 1 meter, annars blir det jobbigt. Han sitter alltså kloss intill och jag trycker igång videon.
Videon börjar bra, jag andas och tårarna rinner (alltid vid yoga och meditation). Ett stycke in i videon inser jag att det här var lite annorlunda... Jag färdas i ljus mot Sirius, får en aura, möter ljusvarelser, möter mig själv och får råd. Att inte döma är ju det jag tränar på så jag fortsätter hela meditationen. Fascinerande och rogivande. Känns inte som om jag har råd att vara skeptisk när det känns som hela ens existens hänger på att en får lite lugn. Får se vad det blir nästa gång...

Lilleman och jag pratar om tårarna och sen är det hans tur att leka med paddan och jag får sitta bredvid och vara tyst. Så gärna så.

Och ja, starka smärtstillande hjälper mot förlamande huvudvärk och bara det gör ju varandet lite lättare.

♥ mother mary