Dr dr prof. mary

Det är jobbigt att ta sig tid. För vissa mer än för andra. Jag har svårt att sätta mig ner och blogga, klura ut vilken hobby jag borde börja med samt att göra visa administrativa hemmagöromål. Istället kastar jag mig in i böcker, virkar eller glor på tv. Samt läser bloggar.

Idag ruttnade jag lite och gjorde en lista till mig och maken. Han har inte gjort nåt än, jag har ringt två samtal, dammsugit, googlat fram saker samt tjatat på honom. Självklart har jag PMS.

Lite sur över vad en (trevlig, lite för snygg, pratglad) mamma på Ikea sa om adoption. Försöker att inte vara det, vet ju att det inte är illa menat. Medan jag går där bland garderoberna och försöker formulera mig för maken säger han (som vanligt) något klokt. "Tänk på alla raketforskare! De får ju dagligen stå ut med alla våra andras korkade kommentarer." Hmm. Ok. Faktiskt bra, för jag är ju en känslig själ och det blir lite tröttsamt i längden att bli ledsen. Nu ska jag inta en smått överseende och road min när folk kommer med sina teorier. Jag har minsann dubbla doktorstitlar och en hedersprofessur i barnlöshet och adoption. De andra stackarna vet ju inte bättre...

Nelle, kul att du hittat hit! Dina kommentar syns bara bakom kulisserna av någon anledning så jag svarar så här. :-) Hur går det för dig?

Anna-Karin, tack för tipset om filmerna! Är ju klockrent! Ska tipsa den trevliga sköterskan, finns ju säkert fler som vill veta.

♥ mother mary

Inte ett lästips

Nu har jag ju lovat en recension (högst personlig och ovetenskaplig) av senast lästa bok så här kommer min bittra avhandling av David Eberhards Hur barnen tog makten.

Chefsläkaren och psykiatern DE har tid att mellan mötena läsa in sig på allehanda litteratur (175 fotnoter), skaffa sex barn (planerar för fler) samt skriva böcker. Mother mary muttrade redan vid DNs artikel om boken något i stil med att av den mannen tänkte i alla fall inte hon ta råd, ett gäng skilsmässor och en poppisbok, nä tack. Men så ringde en närstående och hojtade att boken var suverän, hen kände sig så otroligt bekräftad i sitt föräldraskap och har du inte läst den, nähä, då för du den av mig, beställde den idag till dig. Eh, ok, sa mother mary.

På framsidan tycker Paolo Roberto till, på baksidan Magdalena Graaf. Borde kanske räckt som varning? På de första sidorna hånas anknytningsteorin och så fortsätter det. Experter, forskare, tyckare och övriga plattas till på ett överlägset och osmakligt sätt. Alla har fel. Eberhard har oftast rätt såklart. Några få gånger håller mother mary med, fast motsträvigt, för denne man vill jag inte hålla med. På slutet citerar han sin polare Martin Ingvar i stycke efter stycke och jag känner att boken skulle gjort sig bättre som blogg. Då kunde han tagit in gästbloggare...

Så, det var min helt ovetenskapliga diss av en bok som inte gav mig något. Utom att jag blev provocerad, men det var kanske meningen med boken? Jag är rätt sträng i min uppfostran (enligt exemplen i boken) därför är jag antagligen fel målgrupp och Magdalena Graaf tydligen rätt. Varför inte släppa fram de andra författarna, de som skriver på riktigt, mänskligt och som inte har ett heltidsjobb redan?

♥ mother mary

PS Ninette, ska jag skicka den till dig? Om inte, är det någon annan som är sugen så säg till! :-)

Böcker

De flesta mammor hinner inte läsa säger de. I bloggvärlden ser jag att det inte alltid är så och det gör mig glad. Jag läser mycket. Det har minskat lite med lilleman, men det gäller att prioritera. Tv eller bok? Städa eller läsa?

Americanah tror jag hade varit bättre på originalspråk, översättningen var riktigt dålig. Och stavfel i böcker förstör läsupplevelsen, vipps så kastas man ur sin bubbla in i verkligheten. Likadant när översättningen inte stämmer och man tvingas läsa om. Inbillning eller ej, men på senare år har jag upplevt att jag hittat fler stavfel. Eller så har en kritisk bitterhet varit ständig följeslagare under de kämpande åren. Åren då flykten till böckerna till och med försvårades av den skarpa känslan av misslyckande och besvikelse.

Nu läser jag Hur barnen tog makten av David Eberhard. Har bara kommit till sidan 56, och muttrar så mycket att det går väldigt långsamt att läsa. Fick boken av en välmenande person i julklapp, hade aldrig köpt den själv. Kanske är jag för hård, kanske läser jag boken på fel sätt, kanske är den bara så dålig som jag tycker det verkar som.

Annars har jag lite skoj med att hänga på Ninettes självporträttsutmaning. Jag gör ett i veckan som jag sen tänker göra en fotobok av. Det är lite läskigt, men väldigt roligt. Jag har alltid undrat hur andra ser mig. Jag förvånas av hur jag själv ser mig. Kan bli snällare i tankarna mot mig själv. Kan göra mig snyggare i vardagen. Kan känna mig lugnare. Jag vet inte om andra tycker jag är snygg. Mannen såklart! Och några ex. Men sådär generellt? Jag tycker känslan av att se sig själv i ett skyltfönster eller i en spegel och inte direkt fatta att det är sin egen reflektion man ser, är cool. Då ser man - och dömer - personen, dvs sig själv en millisekund innan man går in i sin vanliga syn på sig själv.

♥ mother mary

Synsk

Lilleman fick en kallelse till ultraljud. Eftersom han funkar bäst (gör inte alla det förresten?) när han vet vad som ska ske, tänkte jag ringa och höra exakt hur proceduren går till. I min fantasi skulle den otrevliga sköterskan säga något i stil med att det går ju till som vid ett vanligt gravidultraljud.
Jag ringde och den väldigt trevliga sköterskan sa att att det går till som vid ett vanligt gravidultraljud. Detta efter att jag hade förklarat att han är adopterad.

Funderar på hur man annars kan förklara ultraljud. Ja, man får en klick gelé på magen/låret/ryggen och så trycker man ett instrument mot området och ser då vad som finns därinne på en monitor.
Äsch, finns ju inte en människa som inte sett en ul-undersökning på tv. Tyckte i alla fall det var lite roligt. (Fast bara lite, det ska ändå erkännas.)

♥ mother mary

Tappad styrfart

Något hände häromdagen som gjorde att jag tappade fart och att bloggsuget försvann. Skört, det här med att blogga om sitt innersta. Rädslan att bli upptäckt och i viss mån avslöjad och ställd till svars dök upp som ett kletigt svart troll. Men, skörstark eller ej, det gäller att andas, inte ge efter för ångest och vipps så har man lagt en distans mellan det som hände och idag och det känns inte längre lika stort.

Vad hände då? Jag kommenterade på en blogg och det som händer på internet hände. Jag har hittills varit förskonad från påhopp och är väldigt försiktig med var och vad jag skriver. Meningen med kommentaren var, som brukligt på bloggar, att bekräfta bloggaren i sina upplevelser och att dela med mig. Blev väldigt ledsen över vad som hände, och faktiskt lite rädd. Medan jag andades i en påse och funderade på tillvägagångssätt hann en klok läsare skriva ett svar som gjorde att jag kände mig lite bättre. Och sen skrev flera. Här kan ni läsa.

♥ mother mary

Ja just det ja

Åh, säger jag till maken, tänk att det blir så lätt att säga vad som var bäst med 2013! Vi fick lilleman! Att året innehöll lillemanrelaterad ångest betyder inte så mycket! Kommer verkligen inte på något dåligt med året annars! Haha, galet bra!
Maken nickar och mumlar sen nåt. Va, säger jag. Jo, säger han, det skulle väl i så fall vara det där missfallet då.
Hmm. Det hade jag faktiskt glömt. Hur man nu kan glömma en så sak. Efter lite diskussion var jag tvungen att ta fram kalendern och kolla eftersom vi inte kunde komma överens om när det hände.

Trodde jag minsann aldrig. Att jag skulle lyckas förtränga/glömma en del av mitt tidigare barnlösa liv! Är både lite skakad och försiktigt glad.

Någon mer sammanfattning än så blir det inte. Året då lilleman kom blir helt och hållet hans. Från inskickade handlingar i början till BB i april och resa i september. Nu sover han efter ha somnat med sin lilla hand i min.

♥ mother mary

Hej å hå

Jag som har världens sämsta tålamod just idag funkar inte med lilleman som har världens sämsta kommunikationsförmåga just idag. Maken höjde på ögonbrynet medan jag jonglerade mitt barn och andades genom näsan. :-)

Det jag egentligen tänkt skriva var att jag tyckte det var kul med alla kommentarer på mitt förra inlägg. Tack! Ett råd som jag tänker trycka upp i storformat alternativt tatuera in på makens hornhinna är följande: "töm fickorna innan du tvättar plagget". Konsekvensen blir annars en fru som snäser, surar och är allmänt toksur för att det händer IGEN. Hatar näsduk upplöst till miljarder små bitar som suger sig fast och återfinns överallt.

Lilleman klarar av alla klapparna galant, älskar lilla granen, att baka och att äta pepparkakor. Jag har skickat digitala julkort (ja, alltså ett foto där tomteluva finns med), skaffat och pysslat minimalt med julklappar (har redan dåligt samvete) och om en dusch så blir jag även julren. Första julen som mamma går verkligen i lillemans tecken, full fokus på honom och allt annat har hamnat i skymundan.   Ska gräva djupare någon dag, för det kanske är så att det dåliga samvetet är en automatisk känsla och att jag egentligen är rätt nöjd med det jag gjort. Hmm.

Ja, stor god jul-kram på er fina människor där ute! Nu ska jag gå och locka ur lilleman var skon klämmer, han kanske också känner sig lite stressad så här dagen före julafton?

♥ mother mary

Tillägg: skummar anknytningsböcker som en galning för att hitta nåt som gör att jag kan säga "ahaaaa". Tror utvecklingen är "normal", men vill så gärna förstå ännu mera. Och så vill jag ju se lilleman tillfreds och harmonisk, inte på warp speed och stressad. Tror att han gillar oss skarpt och då blir det ju jobbigt med alla känslor det väcker. Just nu tar vi en lugn stund och försöker varva ner. Tända ljus, soffan och tystnad. Verkar funka. :-)

Goda råd

Skippa inte kvällsmaten för att du inte är hungrig. Om ditt barn har en sjukt jobbig kväll och inte kan somna hinner du bli väldigt hungrig innan du kan smyga och hämta en macka.

Bär inte ditt barn med en arm lite nonchalant. Ser lagom nonchalant ut dagen efter när du inte kan använda nämnda arm.

Smygät inte för stora tuggor. Du hinner då inte svälja vilket i sin tur gör att du inte kan prata vilket leder till stora ögon och bedjande "smaka..."

Sätt inte telefonen på högtalarfunktion innan du oljar in ditt barn om du tänker avsluta samtalet innan du oljat klart.

Försök att hålla dig för skratt när du tappar handduken och barnet storögt tittar rakt in i buskaget, sträcker fram handen och säger killekill.

Sitt inte med naket och blöjfritt barn för länge i famnen.

Tala om för ditt barn att det är världens finaste! Varje dag! Och skratta åt allt galet som händer...

♥ mother mary

Ångest

I total andnöd av plötsligt uppkommen ångest drar jag mig tillbaka till soffan med paddan efter frukost. Luften gick ur mig och jag ville bara skrika. Tur att maken är hemma. Hur gör man som ensamstående? Håller ut såklart. Jag har legat här i snart tjugo minuter och trycket börjar lätta. Undrar vad som löste ut det? Lilleman pratar iofs nonstop, men jag har nog tullat på mina reservkrafter ett tag. Kanske tog orken bara slut. Kanske har det har göra med att jag inte får sova ordentligt. Vaknar nuförtiden otroligt lätt. Lilleman snurrar och gnyr, mamman är genast på alerten. I morse låg han med rumpan på min haka och benen över mitt huvud. Var ju tvungen att fnissa åt detta. Och när maken nyss kom och masserade mina fötter var lilleman där och kittlade. Maken förklarade skillnaden och då stod han en lång stund och smekte mitt ben.

Så, nog med ångest. Djupt andetag. Lyssna till son och man som ivrigt pratar på toa, sjunger och läser tidning. Känn lugnet mother mary. Let it be.

♥ mother mary

Skönt

Lussebullar bakade (man och son). Pepparkakor bakade (man och son). Pepparkakshus bakat, men inte ihopsatt (mitt jobb). Lite julpynt, en hyacint, två amaryllisar och massa ljus. Jul-cd på repeat. Mysigt. Nu har jag iofs varit sjuk och inte varit så delaktig som jag borde, men idag är jag frisk, men matt, och orkar bättre.

Har gjort pärlplattor med lilleman och kollat hans uthållighet. Den var förvånansvärt bra för en treåring. Letade rätt färg och pillade på plats. Nu har han susat runt och gungat gunghäst och låtsassovit i soffan. Kort paus för pärlbygge av bil. Hu så trist med dessa färdiga mallar. Ha! Nu övergav han bilmallen och bygger bil på en fyrkant istället. That's my boy! Mannen har såklart också pärlat.

Häromdagen hade vi besök av en kompis. Komplett med näsring och tatueringar. Vet inte när det kommer, det där att uppmärksamma "annorlundahet", men lilleman lägger hittills varken märke till hudfärg, storlek eller annat. Kanske beror det på oss, eller så gör man som nästan treåring inte det. Vad vet jag? Det jag vet är att vi ska fortsätta bygga på detta. Aldrig att jag tänker låta mitt barn få knasiga värderingar från oss. Alla har lika värde. Om man nu inte beter sig illa, då är man ett pucko, men det får vi reda ut när den dagen kommer. :-)

Allt går framåt. Har smygtittat lite på bilderna från överlämningen och filar i huvudet på ett brev till barnhemmet. Inte riktigt där ännu, men tror att jag snart värpt klart ett utkast. Vill så gärna att de ska få se lilleman.

♥ mother mary