Ja just det ja

Åh, säger jag till maken, tänk att det blir så lätt att säga vad som var bäst med 2013! Vi fick lilleman! Att året innehöll lillemanrelaterad ångest betyder inte så mycket! Kommer verkligen inte på något dåligt med året annars! Haha, galet bra!
Maken nickar och mumlar sen nåt. Va, säger jag. Jo, säger han, det skulle väl i så fall vara det där missfallet då.
Hmm. Det hade jag faktiskt glömt. Hur man nu kan glömma en så sak. Efter lite diskussion var jag tvungen att ta fram kalendern och kolla eftersom vi inte kunde komma överens om när det hände.

Trodde jag minsann aldrig. Att jag skulle lyckas förtränga/glömma en del av mitt tidigare barnlösa liv! Är både lite skakad och försiktigt glad.

Någon mer sammanfattning än så blir det inte. Året då lilleman kom blir helt och hållet hans. Från inskickade handlingar i början till BB i april och resa i september. Nu sover han efter ha somnat med sin lilla hand i min.

♥ mother mary

Hej å hå

Jag som har världens sämsta tålamod just idag funkar inte med lilleman som har världens sämsta kommunikationsförmåga just idag. Maken höjde på ögonbrynet medan jag jonglerade mitt barn och andades genom näsan. :-)

Det jag egentligen tänkt skriva var att jag tyckte det var kul med alla kommentarer på mitt förra inlägg. Tack! Ett råd som jag tänker trycka upp i storformat alternativt tatuera in på makens hornhinna är följande: "töm fickorna innan du tvättar plagget". Konsekvensen blir annars en fru som snäser, surar och är allmänt toksur för att det händer IGEN. Hatar näsduk upplöst till miljarder små bitar som suger sig fast och återfinns överallt.

Lilleman klarar av alla klapparna galant, älskar lilla granen, att baka och att äta pepparkakor. Jag har skickat digitala julkort (ja, alltså ett foto där tomteluva finns med), skaffat och pysslat minimalt med julklappar (har redan dåligt samvete) och om en dusch så blir jag även julren. Första julen som mamma går verkligen i lillemans tecken, full fokus på honom och allt annat har hamnat i skymundan.   Ska gräva djupare någon dag, för det kanske är så att det dåliga samvetet är en automatisk känsla och att jag egentligen är rätt nöjd med det jag gjort. Hmm.

Ja, stor god jul-kram på er fina människor där ute! Nu ska jag gå och locka ur lilleman var skon klämmer, han kanske också känner sig lite stressad så här dagen före julafton?

♥ mother mary

Tillägg: skummar anknytningsböcker som en galning för att hitta nåt som gör att jag kan säga "ahaaaa". Tror utvecklingen är "normal", men vill så gärna förstå ännu mera. Och så vill jag ju se lilleman tillfreds och harmonisk, inte på warp speed och stressad. Tror att han gillar oss skarpt och då blir det ju jobbigt med alla känslor det väcker. Just nu tar vi en lugn stund och försöker varva ner. Tända ljus, soffan och tystnad. Verkar funka. :-)

Goda råd

Skippa inte kvällsmaten för att du inte är hungrig. Om ditt barn har en sjukt jobbig kväll och inte kan somna hinner du bli väldigt hungrig innan du kan smyga och hämta en macka.

Bär inte ditt barn med en arm lite nonchalant. Ser lagom nonchalant ut dagen efter när du inte kan använda nämnda arm.

Smygät inte för stora tuggor. Du hinner då inte svälja vilket i sin tur gör att du inte kan prata vilket leder till stora ögon och bedjande "smaka..."

Sätt inte telefonen på högtalarfunktion innan du oljar in ditt barn om du tänker avsluta samtalet innan du oljat klart.

Försök att hålla dig för skratt när du tappar handduken och barnet storögt tittar rakt in i buskaget, sträcker fram handen och säger killekill.

Sitt inte med naket och blöjfritt barn för länge i famnen.

Tala om för ditt barn att det är världens finaste! Varje dag! Och skratta åt allt galet som händer...

♥ mother mary

Ångest

I total andnöd av plötsligt uppkommen ångest drar jag mig tillbaka till soffan med paddan efter frukost. Luften gick ur mig och jag ville bara skrika. Tur att maken är hemma. Hur gör man som ensamstående? Håller ut såklart. Jag har legat här i snart tjugo minuter och trycket börjar lätta. Undrar vad som löste ut det? Lilleman pratar iofs nonstop, men jag har nog tullat på mina reservkrafter ett tag. Kanske tog orken bara slut. Kanske har det har göra med att jag inte får sova ordentligt. Vaknar nuförtiden otroligt lätt. Lilleman snurrar och gnyr, mamman är genast på alerten. I morse låg han med rumpan på min haka och benen över mitt huvud. Var ju tvungen att fnissa åt detta. Och när maken nyss kom och masserade mina fötter var lilleman där och kittlade. Maken förklarade skillnaden och då stod han en lång stund och smekte mitt ben.

Så, nog med ångest. Djupt andetag. Lyssna till son och man som ivrigt pratar på toa, sjunger och läser tidning. Känn lugnet mother mary. Let it be.

♥ mother mary

Skönt

Lussebullar bakade (man och son). Pepparkakor bakade (man och son). Pepparkakshus bakat, men inte ihopsatt (mitt jobb). Lite julpynt, en hyacint, två amaryllisar och massa ljus. Jul-cd på repeat. Mysigt. Nu har jag iofs varit sjuk och inte varit så delaktig som jag borde, men idag är jag frisk, men matt, och orkar bättre.

Har gjort pärlplattor med lilleman och kollat hans uthållighet. Den var förvånansvärt bra för en treåring. Letade rätt färg och pillade på plats. Nu har han susat runt och gungat gunghäst och låtsassovit i soffan. Kort paus för pärlbygge av bil. Hu så trist med dessa färdiga mallar. Ha! Nu övergav han bilmallen och bygger bil på en fyrkant istället. That's my boy! Mannen har såklart också pärlat.

Häromdagen hade vi besök av en kompis. Komplett med näsring och tatueringar. Vet inte när det kommer, det där att uppmärksamma "annorlundahet", men lilleman lägger hittills varken märke till hudfärg, storlek eller annat. Kanske beror det på oss, eller så gör man som nästan treåring inte det. Vad vet jag? Det jag vet är att vi ska fortsätta bygga på detta. Aldrig att jag tänker låta mitt barn få knasiga värderingar från oss. Alla har lika värde. Om man nu inte beter sig illa, då är man ett pucko, men det får vi reda ut när den dagen kommer. :-)

Allt går framåt. Har smygtittat lite på bilderna från överlämningen och filar i huvudet på ett brev till barnhemmet. Inte riktigt där ännu, men tror att jag snart värpt klart ett utkast. Vill så gärna att de ska få se lilleman.

♥ mother mary

Störd

Under en period som barnlös och väntande samlade jag klumpiga kommentarer. Har slappnat av lite på sistone, men idag så kände jag det inre vrålet pocka på.
"Ja, jag kunde ju inte heller få barn. (Sagt inför tre adoptivföräldrar.) Jag gjorde ditten och datten. Vi fick inte adoptera för att vi bodde för trångt och vi ville inte flytta från vår fina lägenhet. (Ursäkta???) Fast allt löste sig, för jag blev gravid mitt under utredningen och fick fem barn. Ni vet man satte väckarklockan och låg med kudde under rumpan. Min syster hon lyckades inte. Hon har inga barn."

Någonstans i mitten av detta avslöjande börjar jag känna att jag vill vråla: jag skiter i din historia! Ogint, jag vet. Men att sitta framför adoptivföräldrar och berätta om sina fem barn, nä, jag vet inte, dit räckte inte mitt tålamod. Hennes kollega börjar sen tjata om hur lätt hon har att hålla vikten. Vi pratade om att BMI skulle ligga under en viss siffra inför adoption. Då brister det för mig och den fantastiska ursäkt som lilleman utgör utnyttjas.

Jag är inte missunsam. Jag har bara inte läkt barnlöshetssåret än. Jag vill inte ha fler barn (tror jag), men efter att sen så länge jag kan minnas ha velat vara gravid så tar det lite tid att smälta det. Nu kan jag inte tänka mig att vara gravid och föda, känner mig snarare nöjd över att få slippa. MEN sorgen över att jag inte fick göra det sitter hårt. Svårt för mig att förstå. Hittar inte riktigt bland mina tankar. Det är mycket känslor huller om buller. Det är nog därför jag reagerar så häftigt på situationer som den ovan. Jag vet att jag skulle älskat att få lilleman lite tidigare, men jag känner starkt att han kom i precis rätt ålder: verbal, rörlig och underbar.

Flera personer har sagt att han liknar mig. Vad ska jag göra med den informationen? Någon som har ett förslag? Han är från ett land långt borta, har en annan hudfärg och en annan ögonfärg. Otvivelaktigt adopterad. Jag är blek, brunhårig och har inte blå ögon. Jag mumlade något om att det ju är en ofta sagt efterhandskonstruktion att man liknar varandra. Personen sa att nä, det är det inte, jag har ju precis träffat dig. Suck. Skulle någon nära mig säga att vi liknar varandra skulle jag bli glad, då vet jag (eller hoppas iaf) att de menar på ett sätt som är mer än utseende. För vem ska annars bli glad? Han för att han liknar vita mig, eller jag för att jag fick ett barn som liknar mig för att det ska vara nåt att sträva efter?

♥ mother mary

Skört

Skört blir det efter några timmar på öppna förskolan. Märker hur vi får gå lite tidigare än vi tänkt. Hinner knappt innanför dörren förrän det börjar kännas ynkligt och det nästan blir lite gråt. Tålamodet tryter och vi blir irriterade när vi inte får vara ifred. Lunchen hjälper lite. En ensam stund i soffan med lite fika hjälper ännu mer. Nu är den sköra lite starkare igen...

Lilleman är på strålande humör fast trött. Det är mother mary som inte riktigt pallar. Trots fina mammor och söta barn. Och nya vänner. Blir trött och besviken på sig själv och det har ju aldrig hjälpt... Pepparkakor, ett glas julmust och en chokladbit hjälper mycket bättre.

♥ mother mary

Lillemans vikt

Kommer det någonsin att finnas något som är lika viktigt för mig som mitt barn? Tv-program, böcker, aktiviteter. Allt bleknar när jag måste välja (bort lilleman för) att se, läsa eller göra dem. Skrämmande. Tänk om jag blir en mamma som helt går upp i sitt barn och tappar sitt eget liv? :-) Nä, får ta coola svärmor som role model; varm, rivig, modern, på g och närvarande.

Lilleman. Smyger och kollar om han andas. Schasar bort tankar om framtiden som bara är destruktiva och rädda, typ vad som ska hända när han är tonåring och är ensam på stan (suck, varför skulle han vara det?!). Rädslan växer i takt med kärleken. <3

♥ mother mary

Hormoner

Efter en dag i hormonernas tecken (kan inte känna glädje över mens just nu) så sitter jag nu i soffan. Själv. Hmm. Jag har ju svårt att komma ut, ingen direkt hobby och vännerna (återkommer till dem) finns just nu inte så många tillgängliga. Vi testar helt enkelt en ensamnattning och jag låtsas att jag har jättekul på stan med en vän. Fast det är rätt cosy här i soffan. Och lille underbare lilleman. Han är nästan alltid med på noterna om man bara förklarar för honom vad som ska ske. Han har inte varit redo förrän nu (inte jag heller) att testa och med tanke på att han glatt hojtade god natt och tryggt gick med maken till sovrummet så gjorde jag rätt som lät magkänslan styra över när detta skulle testas. Wow.

Tankar närhet nu. Sover närmare och närmare. Lutar sig mot våra ben. Tar på oss. Myyyyyysigt. Vill bli buren och dansad med. Maken och jag har i alla år antagligen chockat grannarna med våra danser i köket, och nu är vi tre som skakar loss!

En vän hade inte svarat på sms på en vecka, vilket gjort mig orolig. Jag ringde och skickade flera sms utan att få svar.Till slut mailade jag och fick då snabbt ett långt och trevligt svar att hon mått lite dåligt, men som tur var nu mådde bättre tack vare "kompisluncher". Inte ett ord om min inbjudan att ses hela familjen eller mina sms. JAG hade ju kunnat luncha, prata eller pigga upp. Känner mig aningens ratad och förvånad. Är det nåt fel på mig? En skön PMS gör det inte lättare när det blir så här.

Kändes lite bättre när en annan vän ringde och vi genast bokade en träff. Jag kanske inte är helt jobbig att vara med i alla fall. ;-)

♥ mother mary

Jag är kär

Det är nu ett tag sen som utbrotten och det dåliga humöret förpestade tillvaron här. Nu är det endast jag som ibland är ett svart hål av ångest, rädlsa och sorg. För ett tag sen slog det till med kraft: jag är kär.

Jag försöker att ta bort måsten, duga och njuta av nuet. Det går rätt så bra. Jag försöker även att visa förståelse för mig själv och min sorgeprocess/tröttheten som efter år av kämpande nu kommer ikapp och väger tungt. Det är svårare för jag tycker ju alltid att det borde fixa sig, jag löser det, hur svårt kan det vara, men hallå, nu är nu osv. Acceptans måste tränas och stress motas i dörren.

Att sitta med ångest för julklappar nu när jag för två veckor sen var kolugn är så himla onödigt. Varför göra detta mot sig själv... nu ska jag sniffa på lilleman och smygäta en chokladbit. Och skicka en virtuell kram till er alla.

♥ mother mary