miss marys väntan&längtansuggleutlottning
Nu är den avgjord enligt konstens alla regler! Fyra små lappar i kopp och så dragning... trumvirvel... det blev kommentar nummer 1 som vann: Cecilia. Grattis! Väntan&längtansugglan kommer på posten till dig och håller dig sällskap i väntan och längtan.
Kram och tack till er alla som delade med er av väntan och längtan!
♥ miss mary
onsdag 20 februari 2013
Jobbet
För några veckor sedan hade jag ett livsviktigt samtal med min chef. Hen plockade bort lite uppgifter från mig eftersom jag var överbelastad. Hur hen kommunicerat det med andra kollegor är något som jag nu börjar ana.
Kan nog lugnt säga att jag just nu vill ha ett annat jobb. Känner mig väldigt ensam (vilket till viss del hör till arbetsbeskrivningen, ingen annan gör det jag gör) och det känns extra tugnt idag.
♥ miss mary
PS. Nyss kom en kollega in på rummet och hans första fråga är: Har du något att säga mig? Jag kontrade med: Har du något att säga mig? Jo, det hade han. Han informerade och berättade. Bra. Sen frågade jag vad han menat i början och då sa han att det kändes som om det var något. Något jag gick och bar på och stöde mig på. Oj, jag svarade att det inte hade med honom att göra varpå han säger: Håll det inte inom dig. Jag kan hålla tyst. Vi är kollegor, vi hjälps åt. Erbjudandet finns, min dörr är öppen. (Och där brast jag ut i gråt för andra gången idag.)
För några veckor sedan hade jag ett livsviktigt samtal med min chef. Hen plockade bort lite uppgifter från mig eftersom jag var överbelastad. Hur hen kommunicerat det med andra kollegor är något som jag nu börjar ana.
- En kollega kommer och är arg för att jag inte "vill" göra en uppgift längre. Denna kollega fortsätter att vara snäsig, det är jobbigt.
- En kollega mailar om en annan uppgift. Vad innebär den? Hur mycket tid ska hon lägga? Kan hon komma och prata om det? Den uppgiften är ett förtroendeuppdrag som chefen egentligen inte får lyfta från mig på detta sätt. I mitt upprivna läge under mötet hade jag inte ork att bemöta det. Jag har funderat och funderat och inte vetat hur jag ska göra. Så när mailet från kollegan kom brast jag helt enkelt i gråt. Både för att jag inte kunnat bestämma mig och för att jag inte vågat bestämma mig.
Kan nog lugnt säga att jag just nu vill ha ett annat jobb. Känner mig väldigt ensam (vilket till viss del hör till arbetsbeskrivningen, ingen annan gör det jag gör) och det känns extra tugnt idag.
♥ miss mary
PS. Nyss kom en kollega in på rummet och hans första fråga är: Har du något att säga mig? Jag kontrade med: Har du något att säga mig? Jo, det hade han. Han informerade och berättade. Bra. Sen frågade jag vad han menat i början och då sa han att det kändes som om det var något. Något jag gick och bar på och stöde mig på. Oj, jag svarade att det inte hade med honom att göra varpå han säger: Håll det inte inom dig. Jag kan hålla tyst. Vi är kollegor, vi hjälps åt. Erbjudandet finns, min dörr är öppen. (Och där brast jag ut i gråt för andra gången idag.)
söndag 17 februari 2013
Mensvärken från helvetet
Klart man ska passa på att vara intim när man har en anonym blogg. Hur mycket mensvärk ska man ha egentligen? Har ju iofs endometrios, men den brukar ju inte krångla till det. Men så närmar vi oss tidpunkten då vi är klara med alla våra papper till adoptionsorganisationen - och då - ja, då är det läge för kroppen att hojta: Här är jag! Jag finns, jag är viktigt! För att du ska veta hur stor del av dig jag är så ska fortplantningsmekanismen showa lite extra nu!
Lägg ner. Faktum är att jag igår över DN berättade om mina senaste tankar för min man. Kan det vara så att vi inte ska ha barn? Tänk om allt går åt skogen? Tänk om vi inte pallar med? Tänk om vi mirakulöst blir gravida mitt i allt? Sjukhusen är fulla, folk får konstiga skador och tänk om knodden från landet inte heller får rätt vård? Vi kanske ska strunta i allt?
Mannen tittar på mig, säger sen sakligt att det är ju fantasier jag håller på med. Jag babblar om tidningsartiklarna som styrker mina fantasier och hur mycket lättare, mindre räddare, mindre läskigt och mindre vånda överhuvudtaget det skulle innebära om vi bara la ner det där med barn. Va? Och tänk om allt blir hemskt, om livet inte kommer upp i nivån som allt längtande på något sätt gjort att man kanske förväntar sig?
Jag har inte fattat att det snart kan vara vår tur på riktigt. Vågar inte lita på det. Efter nästan sex års aktiv längtan med mannen så är det som om jag är rädd att släppa barnlöshets-jaget, det olyckliga, längtande, sårade och ledsna för att gå över till nattvak, vab, skrik, skratt, kramar och familj. Och bli lycklig? Eller kanske bara vanliga störda jag, fast MED barn? Och mensvärk.
♥ miss mary
Klart man ska passa på att vara intim när man har en anonym blogg. Hur mycket mensvärk ska man ha egentligen? Har ju iofs endometrios, men den brukar ju inte krångla till det. Men så närmar vi oss tidpunkten då vi är klara med alla våra papper till adoptionsorganisationen - och då - ja, då är det läge för kroppen att hojta: Här är jag! Jag finns, jag är viktigt! För att du ska veta hur stor del av dig jag är så ska fortplantningsmekanismen showa lite extra nu!
Lägg ner. Faktum är att jag igår över DN berättade om mina senaste tankar för min man. Kan det vara så att vi inte ska ha barn? Tänk om allt går åt skogen? Tänk om vi inte pallar med? Tänk om vi mirakulöst blir gravida mitt i allt? Sjukhusen är fulla, folk får konstiga skador och tänk om knodden från landet inte heller får rätt vård? Vi kanske ska strunta i allt?
Mannen tittar på mig, säger sen sakligt att det är ju fantasier jag håller på med. Jag babblar om tidningsartiklarna som styrker mina fantasier och hur mycket lättare, mindre räddare, mindre läskigt och mindre vånda överhuvudtaget det skulle innebära om vi bara la ner det där med barn. Va? Och tänk om allt blir hemskt, om livet inte kommer upp i nivån som allt längtande på något sätt gjort att man kanske förväntar sig?
Jag har inte fattat att det snart kan vara vår tur på riktigt. Vågar inte lita på det. Efter nästan sex års aktiv längtan med mannen så är det som om jag är rädd att släppa barnlöshets-jaget, det olyckliga, längtande, sårade och ledsna för att gå över till nattvak, vab, skrik, skratt, kramar och familj. Och bli lycklig? Eller kanske bara vanliga störda jag, fast MED barn? Och mensvärk.
♥ miss mary
söndag 10 februari 2013
Utlottning
Bloggen som startade som ventil har fått några läsare vet jag, men eftersom jag inte är och kollar statistik så ofta så är jag lite osäker på hur ofta ventilen läses av andra. Det jag vet är hur mycket mina läsares kommentarer betyder för mig, samt hur mycket andra bloggar ger mig.
Nu har jag sett att jag närmar mig mitt hundrade inlägg, detta är mitt nittionionde inlägg. Enligt vad jag lärt mig så betyder det ett firande av något slag. Alltså tänker jag lotta ut en liten uggla. Inspirerats har jag av min favoritvirkblogg kungen&majkis som virkat vänteugglor.
Så för alla er som väntar och längtar (inte bara efter barn, kan vara vad som helst), här kommer miss marys väntan&längtansuggleutlottning! Jag lottar ut bland er som lämnar en kommentar på detta inlägg. Om du vill får du skriva vad du längtar efter eller väntar på...
Kommentera senast den 20 februari och länka till din blogg alternativt lämna e-mail så jag kan nå dig om du vinner.
♥ miss mary
Bloggen som startade som ventil har fått några läsare vet jag, men eftersom jag inte är och kollar statistik så ofta så är jag lite osäker på hur ofta ventilen läses av andra. Det jag vet är hur mycket mina läsares kommentarer betyder för mig, samt hur mycket andra bloggar ger mig.
Nu har jag sett att jag närmar mig mitt hundrade inlägg, detta är mitt nittionionde inlägg. Enligt vad jag lärt mig så betyder det ett firande av något slag. Alltså tänker jag lotta ut en liten uggla. Inspirerats har jag av min favoritvirkblogg kungen&majkis som virkat vänteugglor.
Så för alla er som väntar och längtar (inte bara efter barn, kan vara vad som helst), här kommer miss marys väntan&längtansuggleutlottning! Jag lottar ut bland er som lämnar en kommentar på detta inlägg. Om du vill får du skriva vad du längtar efter eller väntar på...
Kommentera senast den 20 februari och länka till din blogg alternativt lämna e-mail så jag kan nå dig om du vinner.
♥ miss mary
måndag 4 februari 2013
Fotozilla
Att ta foton på sig själv är kul. Det blir många fina om man har en syster som är proffs. När hon inte är här och fotona ska tas för att man ska godkännas och det finns tusen regler för hur man får se ut/verka/ska posera blir det inte lika kul. Jag gick i total regression (inte så stolt över det) och skrek, grät och hojtade. Mannen fick höra en hel del (inte allt var ogrundat) och stubinen var så kort att det var löjligt.
På lördagen förbarmade sig en vän över fotozilla. Det blev några kort, ett antal klädbyten och en låååång promenad med vännen som är långt gången i karriären och därför kunde komma med många goda råd angående min sits på jobbet. Middag med man och vän blev ett skönt avslut på en jobbig dag.
På söndagen kom två vänner samt svärföräldrar för att delta i fotocirkusen. Fejkat middagsbord mm. Söndagens vänner jobbar med reklam och det var stativ, lampor, objektiv och fackspråk. Avslutade med hämtpizza på fejkmiddagsbordet. "Ja, vi har alltid orkideer, kristallglas och levande ljus, jadå."
Idag har jag gått igenom fotona och kan garva lite. Bröt ihop gjorde jag först när jag upptäckte att söndagsfotograferna lagt med en liten filmsnutt! När den ena fotade hade den andre filmat. Jag skrattade så jag grät, helt underbart att se mitt minspel mellan fotona och hur vi håller på...
Men jag undrar ändå om inte adoptionsfirman kunde underlätta lite mer i processen. Jag är en högst kapabel kvinna och kan inte tro att det inte kan ges instruktioner som får mig som adoptant att känna lite mer trygghet. Gäller även särskilda behoven. Kan det vara så svårt att bygga ut hemsidan lite bättre? Känns nästan som om jag skulle vilja byta jobb, de kan behöva en miss mary tror jag...
♥ miss mary
Att ta foton på sig själv är kul. Det blir många fina om man har en syster som är proffs. När hon inte är här och fotona ska tas för att man ska godkännas och det finns tusen regler för hur man får se ut/verka/ska posera blir det inte lika kul. Jag gick i total regression (inte så stolt över det) och skrek, grät och hojtade. Mannen fick höra en hel del (inte allt var ogrundat) och stubinen var så kort att det var löjligt.
På lördagen förbarmade sig en vän över fotozilla. Det blev några kort, ett antal klädbyten och en låååång promenad med vännen som är långt gången i karriären och därför kunde komma med många goda råd angående min sits på jobbet. Middag med man och vän blev ett skönt avslut på en jobbig dag.
På söndagen kom två vänner samt svärföräldrar för att delta i fotocirkusen. Fejkat middagsbord mm. Söndagens vänner jobbar med reklam och det var stativ, lampor, objektiv och fackspråk. Avslutade med hämtpizza på fejkmiddagsbordet. "Ja, vi har alltid orkideer, kristallglas och levande ljus, jadå."
Idag har jag gått igenom fotona och kan garva lite. Bröt ihop gjorde jag först när jag upptäckte att söndagsfotograferna lagt med en liten filmsnutt! När den ena fotade hade den andre filmat. Jag skrattade så jag grät, helt underbart att se mitt minspel mellan fotona och hur vi håller på...
Men jag undrar ändå om inte adoptionsfirman kunde underlätta lite mer i processen. Jag är en högst kapabel kvinna och kan inte tro att det inte kan ges instruktioner som får mig som adoptant att känna lite mer trygghet. Gäller även särskilda behoven. Kan det vara så svårt att bygga ut hemsidan lite bättre? Känns nästan som om jag skulle vilja byta jobb, de kan behöva en miss mary tror jag...
♥ miss mary
måndag 28 januari 2013
Uppvarvad
Idag tog vi ledigt från jobbet för att adoptera. Förberedde i går med att bre ut alla papper, sortera, anteckna och göra högar. Fortsatte idag med att maila, skriva, fylla i, ringa hit och dit, gå på läkarbesök (leverprover? Jaha...) och ta passfoton. På fotona fick vi rabatt. Inte varje dag man beställer ett dussin foton av sig själv.
Under tiden bollar jag alla jobbmail. Och samtal. Jag känner hur den lilla tråden i huvudet (tänk glödlampa) brinner och blir varmare och tunnare. Efter passfotona väste jag till min man: fika. nu. Och tryckte i mig en stor juice och ett paket chokladdigestive nästan själv. Väl hemma igen efter ytterligare sortering säger min man att nu kan vi slappna av, byta om och läsa en bok. Ähem. Behöver det förklaras vem som nu ligger i soffan och vem som hysteriskt försöker varva ner framför paddan i skinnyjeans, full make up och med jobbhjärna på högvarv?
Inom mig bubblar nu ett fniss fram. Låt oss hoppas att det är min inneboende glädje (är ju en rätt glad prick för det mesta) och inte ett hysteriskt anfall... :-) Det här barnaskaffandet är ju för f-n inte klokt egentligen, haha, ovikta papper, konstiga prover och stämplar, hihi, panikstress för allt möjligt, mysko prat om landet och tusentals bloggar, nä, nu är det dags att varva ner, ungen ska ju ha en mentalt frisk morsa när den kommer och det är ju faktiskt så att vi kan skicka ansökan NÄR VI VILL (nästan iaf). Halleluja!
♥ miss mary
Idag tog vi ledigt från jobbet för att adoptera. Förberedde i går med att bre ut alla papper, sortera, anteckna och göra högar. Fortsatte idag med att maila, skriva, fylla i, ringa hit och dit, gå på läkarbesök (leverprover? Jaha...) och ta passfoton. På fotona fick vi rabatt. Inte varje dag man beställer ett dussin foton av sig själv.
Under tiden bollar jag alla jobbmail. Och samtal. Jag känner hur den lilla tråden i huvudet (tänk glödlampa) brinner och blir varmare och tunnare. Efter passfotona väste jag till min man: fika. nu. Och tryckte i mig en stor juice och ett paket chokladdigestive nästan själv. Väl hemma igen efter ytterligare sortering säger min man att nu kan vi slappna av, byta om och läsa en bok. Ähem. Behöver det förklaras vem som nu ligger i soffan och vem som hysteriskt försöker varva ner framför paddan i skinnyjeans, full make up och med jobbhjärna på högvarv?
Inom mig bubblar nu ett fniss fram. Låt oss hoppas att det är min inneboende glädje (är ju en rätt glad prick för det mesta) och inte ett hysteriskt anfall... :-) Det här barnaskaffandet är ju för f-n inte klokt egentligen, haha, ovikta papper, konstiga prover och stämplar, hihi, panikstress för allt möjligt, mysko prat om landet och tusentals bloggar, nä, nu är det dags att varva ner, ungen ska ju ha en mentalt frisk morsa när den kommer och det är ju faktiskt så att vi kan skicka ansökan NÄR VI VILL (nästan iaf). Halleluja!
♥ miss mary
torsdag 24 januari 2013
Blackbird
En sorglig bok och att mannen (råkade) somna utan att säga god natt. Det var allt som behövdes för att en total ångestgråt skulle övermanna mig. Ont i nacken också så att det är svårt att röra sig. Varför är det så här? Varför måste jag tillbringa timmar i sträck i förtvivlan när jag borde vara nöjd och medelålders?
Jag hatar så öronen glöder. Vill ta en slägga och bara slå sönder något. Vill se något lika trasigt som det känns inuti. Hur länge kan man leva i väntan och längtan innan något går sönder beyond repair? Kommer jag någonsin, med ev barn i framtiden, kunna känna mig hel? Kommer barnlöshetssåret med alla dess komplikationer att läka? Kan någon förstå mörkret? Kan min man förstå det? Vill han? Orkar han?
Allting har en mening säger de. Du kommer förstå sen när du ser tillbaka på ditt liv. Du blir starkare. Jaha, innebär det att det kommer värre saker då, där framme i framtiden? Känns ju som himla mysiga framtidsutsikter. Verkligen värda att vänta på.
Jag saknar mina vänner. Två med småbarn och fler på väg. En på andra sidan jorden. En längst ner i Sverige. Känner mig så oändligt ensam.
"Ofrivilligt barnlösa upplever en sämre livskvalitet." Jo, jag tackar.
♥ miss mary
En sorglig bok och att mannen (råkade) somna utan att säga god natt. Det var allt som behövdes för att en total ångestgråt skulle övermanna mig. Ont i nacken också så att det är svårt att röra sig. Varför är det så här? Varför måste jag tillbringa timmar i sträck i förtvivlan när jag borde vara nöjd och medelålders?
Jag hatar så öronen glöder. Vill ta en slägga och bara slå sönder något. Vill se något lika trasigt som det känns inuti. Hur länge kan man leva i väntan och längtan innan något går sönder beyond repair? Kommer jag någonsin, med ev barn i framtiden, kunna känna mig hel? Kommer barnlöshetssåret med alla dess komplikationer att läka? Kan någon förstå mörkret? Kan min man förstå det? Vill han? Orkar han?
Allting har en mening säger de. Du kommer förstå sen när du ser tillbaka på ditt liv. Du blir starkare. Jaha, innebär det att det kommer värre saker då, där framme i framtiden? Känns ju som himla mysiga framtidsutsikter. Verkligen värda att vänta på.
Jag saknar mina vänner. Två med småbarn och fler på väg. En på andra sidan jorden. En längst ner i Sverige. Känner mig så oändligt ensam.
"Ofrivilligt barnlösa upplever en sämre livskvalitet." Jo, jag tackar.
♥ miss mary
onsdag 23 januari 2013
Så där.
Jag bad till slut maken svara på frågan om att vara lekpersonal. Han har humor. Så här skrev han. "Tyvärr kan vi inte hjälpa till eftersom vi ska ordna med våra adoptionspapper. Krama lillkillen från oss." Svaret blev självklart något gulligt och pepprande om adoption och hur bra vi är. Suck. Men jag fick mig en liten lektion i hur jag kan svara utan att vara föööör ärlig och arg, bara låta det anas och ändå få folk att fatta.
Tog med mig datorn hem idag. Det går inte att vara på jobbet för tillfället, jag blir helt uppäten och går upp i varv och mår då dåligt. Ett omissbart möte i morgon bitti ställdes in av chefen och miss mary jublade... Kanske tar jag fredagsmötet via Skype, det vore sannerligen något nytt för mina kollegor.
Egentligen hade jag några sura tankar på lut att lufta, men kvällen har vi tillbringat hos guddottern som fyllde 1 år, så det sura känns inte helt aktuellt. Det finns hopp om surkärringen. Istället tipsar jag om sköna Kungen&Majkis-bloggen. Jag har inspirerats av hennes vänte-uggla och gjort en egen till en vän som väntar. Borde göra flera till alla som väntar... randiga? :-)
♥ miss mary
Jag bad till slut maken svara på frågan om att vara lekpersonal. Han har humor. Så här skrev han. "Tyvärr kan vi inte hjälpa till eftersom vi ska ordna med våra adoptionspapper. Krama lillkillen från oss." Svaret blev självklart något gulligt och pepprande om adoption och hur bra vi är. Suck. Men jag fick mig en liten lektion i hur jag kan svara utan att vara föööör ärlig och arg, bara låta det anas och ändå få folk att fatta.
Tog med mig datorn hem idag. Det går inte att vara på jobbet för tillfället, jag blir helt uppäten och går upp i varv och mår då dåligt. Ett omissbart möte i morgon bitti ställdes in av chefen och miss mary jublade... Kanske tar jag fredagsmötet via Skype, det vore sannerligen något nytt för mina kollegor.
Egentligen hade jag några sura tankar på lut att lufta, men kvällen har vi tillbringat hos guddottern som fyllde 1 år, så det sura känns inte helt aktuellt. Det finns hopp om surkärringen. Istället tipsar jag om sköna Kungen&Majkis-bloggen. Jag har inspirerats av hennes vänte-uggla och gjort en egen till en vän som väntar. Borde göra flera till alla som väntar... randiga? :-)
♥ miss mary
söndag 20 januari 2013
Solig söndag
M och M gjorde lördagskvällen till en njutning. De är så fina ungar. De skojar, skrattar är snälla med varandra, nyfikna och helt underbara. Stora blir 11 i år, lilla blir 8. Deras föräldrar kom vid lunch och sen gick vi alla på en lång promenad med pulka och strålande sol. Varm choklad hos dem sen. Långa samtal om livet, barn och jobbet. En energikick.
Vi pratar öppet om adoption med M och M. De är helt insatta och intresserade. Stora M vet nu vad ett trauma är. Båda längtar efter sin nästankusin (för den kommer ju helt ensam!) som de ska ta hand om.
När vi lagt dem igår läste jag en lång stund. Jag var rofylld. Dock var boken sorglig och tillsammans med mensvärk gjorde det min egen nattning halv två jobbig. En tår leder till en annan och jag kunde inte hålla kvar lugnet utan grät länge över orättvisan. Varför måste jag ha mellanblödningar från ägglossning till mens? Varför måste kroppen säcka ihop helt, räcker det inte med att det inte funkar, ska det vara krångel hela tiden? Varför överbelastas psyket på detta vis? Till slut satt jag på sängkanten och vaggade mig själv medan jag sa till mig själv: jag har min man. Jag är frisk. Och det att jag har mannen i mitt liv är nog. Han är den finaste.
Förra fredagen hjälpte jag ju till på barnkalas. Föräldrarna har det lite tufft visade det sig, men ändå undrar jag hur de valde mig och mannen. Kan det bara vara för att ungarna gillar oss? Förstår de inte att frågan om att hjälpa till på barnkalas kan vara känslig för en barnlös och längtande?
Nåväl, idag kom ett mail från ytterligare en kompis med barn. Hon undrar om maken och jag kan komma och hjälpa till på hennes sons (min favorit när han var liten då mamman och jag jobbade ihop) kalas med ca 30 barn. Han skulle bli såååå glad och det vore hans bääääästa present. URSÄKTA?! Vi umgås inte mycket längre, de bor på andra sidan stan och vi har inte så mycket gemensamt. Vi har inte heller varit bjudna på hans kalas på ett tag. Jag reste ragg av flera anledningar. Dels vet de om vår sits och hur vi mår, dels så känner jag att utpressningsnivån är svår att smälta. Jag skulle göra vad som helst för lillkillen, men att hans föräldrar behöver personal på ett kalas gör frågan svår att smälta. Utöver detta är det på lördag om en vecka, många sommar känner kommer vara där och se mig och maken som personal. Nä, blev både arg och ledsen och mår dåligt över att lillkillen ska vara ledsen. Han fyller sju. Vad ska jag svara, göra, känna?
♥ miss mary
M och M gjorde lördagskvällen till en njutning. De är så fina ungar. De skojar, skrattar är snälla med varandra, nyfikna och helt underbara. Stora blir 11 i år, lilla blir 8. Deras föräldrar kom vid lunch och sen gick vi alla på en lång promenad med pulka och strålande sol. Varm choklad hos dem sen. Långa samtal om livet, barn och jobbet. En energikick.
Vi pratar öppet om adoption med M och M. De är helt insatta och intresserade. Stora M vet nu vad ett trauma är. Båda längtar efter sin nästankusin (för den kommer ju helt ensam!) som de ska ta hand om.
När vi lagt dem igår läste jag en lång stund. Jag var rofylld. Dock var boken sorglig och tillsammans med mensvärk gjorde det min egen nattning halv två jobbig. En tår leder till en annan och jag kunde inte hålla kvar lugnet utan grät länge över orättvisan. Varför måste jag ha mellanblödningar från ägglossning till mens? Varför måste kroppen säcka ihop helt, räcker det inte med att det inte funkar, ska det vara krångel hela tiden? Varför överbelastas psyket på detta vis? Till slut satt jag på sängkanten och vaggade mig själv medan jag sa till mig själv: jag har min man. Jag är frisk. Och det att jag har mannen i mitt liv är nog. Han är den finaste.
Förra fredagen hjälpte jag ju till på barnkalas. Föräldrarna har det lite tufft visade det sig, men ändå undrar jag hur de valde mig och mannen. Kan det bara vara för att ungarna gillar oss? Förstår de inte att frågan om att hjälpa till på barnkalas kan vara känslig för en barnlös och längtande?
Nåväl, idag kom ett mail från ytterligare en kompis med barn. Hon undrar om maken och jag kan komma och hjälpa till på hennes sons (min favorit när han var liten då mamman och jag jobbade ihop) kalas med ca 30 barn. Han skulle bli såååå glad och det vore hans bääääästa present. URSÄKTA?! Vi umgås inte mycket längre, de bor på andra sidan stan och vi har inte så mycket gemensamt. Vi har inte heller varit bjudna på hans kalas på ett tag. Jag reste ragg av flera anledningar. Dels vet de om vår sits och hur vi mår, dels så känner jag att utpressningsnivån är svår att smälta. Jag skulle göra vad som helst för lillkillen, men att hans föräldrar behöver personal på ett kalas gör frågan svår att smälta. Utöver detta är det på lördag om en vecka, många sommar känner kommer vara där och se mig och maken som personal. Nä, blev både arg och ledsen och mår dåligt över att lillkillen ska vara ledsen. Han fyller sju. Vad ska jag svara, göra, känna?
♥ miss mary
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)