För ca ett år sedan fick vi ett brev från kyrkan vi vigt oss i. Vet inte om jag skrev om det här. Genom ett utskick blev alla nygifta inbjudna till en romantisk middag i skenet av levande ljus (kl16 eller nåt) i församlingsgården. Say what? De förtydligade hjälpsamt att det var för att vi nygifta skulle få egentid och chans att äntligen umgås utan krävande barn som detta anordnades. Jag bröt ihop och ville bara leta upp prästpuckot som stod som avsändare. Hade, när jag lugnat mig, även kunnat tänka mig att hjälpa honom att författa något mycket schysstare... Men jag deppade över barnlöshet och allmän misär och orkade inte.
Sorgen och ilskan över det första utskickat väcktes återigen och jag satte mig ner och mailade ett trevligt, utförligt och personligt brev till kyrkan. Inte anklagande. Inte surt eller argt. Utan förstående för att alla kan göra misstag och med förhoppningen att alla även vill lära sig av sina misstag. Skrev och skrev om tills det var tydligt och lagom långt, avslutade med en sommarhälsning.
Nu hoppas jag på ett svar från rätt människor där borta bland info-mailen, men mest är jag lättad över att jag skrev. Kanske hjälper det något annat par att inte känna sig onormala, att slippa känna sig ledsna. Kanske får nästa vuxen som döper sig också ett muffinskort fast med riktigt schyssta vuxentips? Boktips? Moderna radband? Bibelkunskap för nybörjare?
♥ miss mary